Jag älskar små byar/samhällen där alla glatt hälsar på dig och ännu bättre när det finns en vilda western feeling över det hela. Sådär så man nästan väntar sig en tumble weed rulla förbi några meter framför ens fötter, samtidigt som en banjo (nej det är väl inte banjo förresten) ödestiget ljuder. Jag är säker på att jag skulle passa perfekt i Vilda Western, eller alltså i den glorifierade TV vilda western, där man fick ha hatt, ryschiga långa underkläder och rida hela tiden. Dessutom grillade man ofta, åt hembakat bröd och majskolv. Alltihopa är saker jag gillar, kanske inte de ryschiga underkläderna, men det skulle jag vänja mig vid. Varför denna plötsliga fokusering på vilda western? Orsaken är att jag varit på en liten rundtur i små samhällen i Central New South Wales. Och där fick jag en massa vilda western feelings. Tanken var små hålor och dodgy motell. Det var jag, Peter, en bil och en snabbt minskande tobleronechokladkaka (eftersom jag var konstant hungrig). Vi började i Goulburn (bodde på ett ruffigt hotell där jag var helt säker på att ngn skulle klättra in genom ett fönster och röva bort mig), vidare till Crockwell, Rugby (där Peter skulle mata kossor med äpple men istället lyckades kasta ett äpple på en stackars ko), Cowra, Canonwindra (här fick vi höra rövarhistorier på ett galleri) och slutligen Eugowra. Eugowra var självaste höjdpunkten för min del, främst eftersom jag hört att det var ”the prettiest town in New South wales”. Dessutom var stället känt för det största guldrånet genom tiderna (antagligen in the southern hemisphere). Allt i Australien ska nämligen vara störst, högst, underligast, finast, giftigast, farligast osv in the Southern Hemisphere alternativt, Australien, New South Wales). Jag gillade Eugowra – absolut. Så litet och så sött. Speciellt Eugowra museum. Inträde två dollar och då fick vi även, vare sig vi ville det eller ej, en personlig guidning av en dam iförd lila stickad tröja. Inte helt oväntat var damen ganska rejält rasistiskt och förklarade glatt att Eugowra minsann inte hade vare sig asiater eller aboriginer och att de var så nöjda med det. Jag som helst ville undvika en politisk diskussion och tyckte att allt började bli alltjämt jobbigt, försöker febrilt föra över fokusen på ett för tillfället högst intressant fågelbo jag hittat i en monter, men till ingen nytta. Hon fortsätter att berätta att hon inte gillar folk i allmänhet, vilket inte riktigt passar ihop med att hon konstant ville berätta saker för oss. Dock var det nog bara för att vi var en tillfällig bekantskap som troligtvis inte skulle förbli särskilt långvarig, för hon var noga med att poängtera att man måste vara försiktig med att inte bli vän med grannar hur som helst för om man väl blivit vänner kan man ju liksom inte bara be dem dra åt fanders. Museumturen avslutas med att, inte bara en, utan två Eugowra souvenirskedar av billigt material införskaffas. Man såg hur damens ögon sken upp, inte på år och dar’ har hon haft en sån försäljningstopp. Tänk vad enkelt man kan förgylla en vardag. Jag gillar Eugowra med tillhörande museum och de människor som glatt hälsade och undrade hur det var med oss. Jag skulle lugnt kunna fortsätta vidare till andra små städer, men tyvärr finns det ju ngt som heter arbete. Högst onödigt!