Idag är det finfint vinterväder och jag har tagit på mig alldeles för mkt kläder. Så jackan måste ner i väskan för att jag inte ska svettas ihjäl.

Igår var jag medbjuden till en modevisning av en tjej på labbet. Det hela var i Oatley, som ligger en bra bit bort från Sydney. Jättefint litet ställe. För en gång skull var jag tidig och gick till Gloria Jeans för en kaffe. Väl där frågade jag efter adressen som jag skulle till. Då hon som jobbade på cafet inte visste var det låg började hon fråga runt. Dock var det ingen som hade någon aning. Inga problem, det löser sig tänkte jag. Visst gjorde det det, för kort därefter kom tjejen från kassan tillbaka och sa att hon skulle lämna en kaffe till en annan tjej i affären bredvid. Denna tjej visste med största sannolikhet var min eftersökta gata låg. Tre sekunder senare komm hon tillbaka med en blond tjej i släptåg. Hon visste precis var gatan låg och hon körde gärna dit mig i sin bil. Oh, vad jag gillar snälla människor. Väl på plats, träffade jag en kvinna, som blev så glad över att jag var Europe och att jag hette Maria, precis som hon. Hon hade färgglada kläder och kom från Holland. Själva modevisningen hölls i en kyrka. När modevisningen var slut ville den hollänska damen gärna köra mig till station. Jag tackade självklart ja, men väl i bilen kom hon på att det kanske skulle vara roligare om hon gjorde en liten sight seeing, så sagt och gjort. Becksvart ute och hon körde runt i sin lilla bil och pekade endera åt det ena hållet endera åt det andra hållet. Allt såg ju mer eller mindre likadant ut eftersom det var becksvart. Det fanns iaf fantastiskt prommenadstråk där, sånt gillar jag. Det slutade med att hon gav mig sitt telefonnummer så att vi kunde ta en kaffe någondag. Det är så roligt att träffa människor man inte träffat förut!

Idag sprang jag över en gräsmatta. Den såg torr och fin ut, men icke. Vad jag trodde skulle bli en liten lätt sprint blev istället ett klaffsande där leran yrde. Mina vita skor blev bruna, eller kanske snarare svarta. Tur att det var mina ful-labbskor. Hade det varit mina nya hade någon fått smaka på Marias vrede. Antagligen mitt master card som skulle fått stå ut att flitigt användas.

Stor del av dagen idag har jag försökt att förstå ett program och det har bara inte funkat. Efter jag vet inte hur många timmars användande hade jag inte kommit längre än när jag började. Ingen bra dag alltså. Tror jag ska överlåta bloggandet till en dag då jag är på lite bättre humör. Det är iaf fredag - jihoooo!

Jag är en stel liten figur. Svårt att tro att jag faktiskt varit riktigt vig för 20 år sedan. Nu är jag som en gammal fotbollsspelare. Jag tror det kommer sig av att jag är lite väl duktig på att hoppa över stretchen efter jag tränat. Ibland tänker jag att jag ska stretcha när jag duschar, liksom två flugor i en smäll- Det funkar inte. Duschar gör jag, men stretchen uteblir. Jag har som mål att gå på yoga minst en gång i veckan. Jag var där i onsdags, då instruktören som är superbra, kommenterade att vi nog borde köra nackstretch nästa vecka pga mig. Det hela kom sig av att vi skulle göra en övning på golvet då vi skulle ligga på underarmarna och skjuta upp bröstet. Jag började frusta som en häst, eftersom jag inte ens kan beskriva ställningen jag hamnade i. Den var varken vacker eller korrekt. Jag tror det hela har lite med att jag är stressad också. Jag kan vakna mitt i natten och känna att jag biter ihop tänderna hårt hårt. Likaså kan jag komma på mig själv att sitta med axlarna uppe vid örona. Inte bra, men jag jobbar på med min yoga och nu ska jag köra extra hårt. Vänta bara, när jag kommer hem till Sverige i sommar kommer jag vara vigare än vigast!

Idag är det klarblå himmel och ganska varmt. Jag var precis nere och köpte en kaffe på Deus eftersom mitt expriment drar ut på tiden. Samtidigt förbereder jag ett föredrag till på måndag, men jag har ingen riktig inspiration och det är mer att jag sitter och printar ut artikel efter artikel, med hopp om att jag ska hinna läsa dem. Vilken träddödare jag är.

Igår fick jag reda på att jag fått ett litet anslag på 60 000, kul. Samtdigt fick jag reda på att nu var det dags att ansöka de prestigefyllda post doc anslagen för University of Sydney. Jag har sagt att jag borde söka, vilket jag borde. Dock är det så att enbart tanken på ansökan får mig att hyperventilera och därefter ge mig huvudvärk. Skulle jag få anslaget betyder det garanterat att jag stannar här i ytterligare några år. Att stanna i Australien är iofs helt ok. Men viktigare är att det även betyder att jag stannar inom den akademiska forskningen ytterligare några år och det är där jag börjar bli fundersam. Som jag skrivit tidigare, forskning är superintressant, men kanske inte mitt kall i livet. Labba gillar jag inte ens. Jag vet att det finns de forskare som äter, sover och fullkomligt lever forskning. Det gör tyvärr inte jag. Mitt huvud är oftast fyllt med nya skor, bra böcker, popstjärnsdrömmar (ja, i vuxen ålder fantiserar jag fortfarande ibland om att bli popstjärna), kvällens planer och nya resemål. Jag ligger helt klart i lä jämfört med de som planerar morgondagens expriment från morgon till kväll. Eftersom jag inte kommer framåt i mina framtidsplaner, gissar jag att jag kommer återkomma till dem i framtida bloggar.

Jag har varit med på förstasidan av mx. Oj, vad jag är stolt!

Jag blir så avundsjuk på alla dessa människor som är supernöjda med sina liv. Som har den perfekt partnern, det mest fantastiskta jobbet och aldrig skulle vilja bo på en annan plats på jorden än just den millimeter de för tillfället befinner sig. Själv sitter jag i Sydney och jag bara älskar detta ställe. Samtidigt har jag ingen aning om vad jag vill. Vill jag stanna här? Vill jag flytta till något annat ställe för att uppleva något nytt? Vill jag tillbaka till Sverige där alla de männsikor jag älskar så mycket befinner sig?

Mitt jobb. Jag forskar inom biokemi. Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång drömt om att bli biokemist. Jag kommer väl ihåg när jag ville bli (i knonologisk ordning) häst, cirkusprinsessa, ryttare, bonde, kosmetolog, dansare. Därefter har rik stått ganska långt upp på listan. Jag kanske får stryka häst, för jag var nog så liten att jag inte riktigt fattade vad jag höll på med, men det är enorm avsaknad av "riktiga" jobb på listan. Dessutom har ingen av dessa yrken något ens i närheten gemensamt med biokemi. Jag gillar biokemi, forskning fascinerar mig, men det känns hela tiden som att jag väntar på att jag ska börja jobba på "riktigt" och att det jag för tillfället gör, bara är ett steg på vägen för att nå ett mål- ett mål som jag inte ens vet vad det är.

När jag jobbade som aerobicinstruktör på Jersey kommer jag ihåg en kväll när jag skuttade runt i lokalen och jag tänkte att jag hade det bästa jobbet i världen och att ingen kunde ha det bättre än jag. Well, jag tröttnade på aerobicsen, så det var kul i några år. Jag har aldrig haft samma tanke när jag pipetterar upp en standardserie i labbet. Inte ens i närheten (kanske för att jag fullkomligt hatar standarder).Men det känns som att man ska ha en liknande tanke någon gång under ens jobb. Jag fatar att jobbet inte kan vara kul HELA tiden, men det ska väl inte bara vara tråkigt heller?

Argh, ingen sa att hela livet skulle handla om svåra val.

 Idag är det midsommar och vi ska fira a'la Sverige. Jag bakade rulltårta igår. Jag hade varken elvisp eller långpanna, så jag vispade till armen blev öm. Avsaknaden av långpanna gjorde sedan att smetan rann ut över hela ugnen. Detta ledde i sin tur naturligtvis till ett rökfyllt rum och återigen fick jag njuta av min brandvarnare. Det känns som om den går på var och varannan dag. Jag gissar att mina grannar tror att jag är en glad hobbypyroman. Med tanke på alla de ljus jag tänder nuförtiden är jag ju lite av en eldfuttare. Men det är så mysigt. Något som inte är så mysigt är min mörkrädsla. Eftersom jag redan tidigare har skrivit och löjliga saker jag är rädd för, tänkte jag fortsätta.

Svarta madame, svarta madame visa dig! Efter att man skulle uttalat dessa ord och tittat mot en spegel i ett mörkt rum skulle man antingen se vågor, en kniv eller, ve och fasa, svarta madame. Jag lekte den här leken några gånger som barn och såg aldrig något annat än de där vågorna och vågorna var inte ens vågor utan mer ett diagonalt streck. Jag inbillade mig dock att det var vågor, eftersom det var vad man skulle se. 

Jag var mörkrädd som liten och mörkrädd är jag fortfarande. Min badrumsdörr här i Sydney slås igen automatiskt och det även ganska fort. Det kan ge mig lite lätt panik, om jag av någon anledning hamnar i badrummet utan att tänt ljuset. Då står jag där i ett becksvart litet rum. Om jag skulle stå med ansiktet mot min toaspegel, vilket jag oftast gör, får jag alltid panik och börjar tänka på svarta madame. Jag måste då snabbt ut ur badrummet. Nu låter jag som en vettvilling som inte kan separera barnlekar från verklighet. Naturligtvis vet jag att man inte ser svarta madame, men det spelar ingen roll jag blir ändå hiskeligt rädd och rusar ut med andan i halsen.

En annan sak som jag brukar bli rädd för är en sekvens från tv-serien twin peaks. Det var ett klipp där Laura Palmers mamma tänkte tillbaka på den dagen då Laura försvann. Mamman gick då in i Lauras rum för att kolla om hon är där. Vad hon inte märkte när detta hände, men som hon ser som en syn i efterhand, är att Bob, den läskiga mannen, sitter i ett hörn, gömd bakom Lauras säng. Det är ett klipp som får mig att rysa när jag tänker tillbaka på det. Kommer jag in i ett mörkt rum och kollar mig om, kan jag ibland få en rädd känsla av att Bob ska skymta bakom ngn möbel. Han har aldrig gjort det hittills.

Glad midsommar och grattis på födelsedagen Sofia!

Är det inte konstigt att man, utan att så mkt att blinka, kan sjunga en sång, som man inte hört på 20 år, eller iaf sjungit. Idag var jag med för en PR fotgrafering för IKEAs midsommarfirande. För denna fotografering söktes svenska personer. Vad jag inte visste var att de sökte blonda personer. Jag är inte det minsta blond, inte ens i närheten. Jag hade sagt detta när jag pratade med de ansvariga på telefon, men antagligen trodde de automatisk att jag åtminstone var ljushårig -fel, fel, fel. Jag är nästan svarthårg. Därför fick jag under hela fotograferingen gå under namnet “the darkhaired”. Fotografen gillade när vi dansade armkrok, så det fick vi göra om och om igen. Jag och min danspartner fick upp en väldans fart i armkroken. Samtidigt, sa fotografen “titta utåt!”. Oj, oj oj, vad jag snurrade. Jag blev helt yr. Tänk vad gör man inte för konsten...

Iaf, tillbaka till sångerna. Utan att blinka kunde jag dansa i ring och sjunga sju vackra flickor, en låt som jag inte sjungt på säkert 20 år. Tänk om jag kunde ha ett sådant minne när det gäller kemiska formler, eller forskning. Där glömmer jag minsann viktig information och där är det inte info jag läst 20 år tillbaka i tiden, utan snarare vad jag läste veckan innan, eller ännu värre, dagen innan.
En annan sak jag måste berätta är ett midsommarfirande jag var på för kanske 4 år sedan. Jag firade midsommar i Skövde, med hela familjen. Jag och mina systrar fick för oss att vi skulle gå ner till bolognerskogen och dansa runt midsommarstången (nu tänker ni, jamen då har du ju sjungt alla midsommarsånger för bara 4 år sedan, återigen- fel, fel, fel). Förutom att jag av misstag headbuttade en liten kille, var det en mycket underlig upplevelse. Den ansvariga damen för dansadet verkade hittat på alla sånger själv, ännu värre verkade det som om hon helt slumpmässigt bara satt ihop ord för att göra en sång. Jag kommer bara ihåg en strof. Den gick så här:
“lunka på, lunka på, i din gamla kofta” lite av melodin från lunka på, men inte helt.

Jag har inget problem att hålla föredrag. Jag till och med gillar det. Vad jag däremot blir riktigt nervös av är upprop bland en ny grupp människor. Ni vet när man ska svara “ja” när ens namn ropas upp. Jag är alltid rädd för att man ska få en tupp i halsen, att ingen ska höra en eller att man ska svara ja vid fel namn  (ingen aning om varför jag fått för mig att jag skulle svara ja vid fel namn, men jag hör lite dåligt och man vet aldrig) Mardrömmen är att personen som ropar upp inte hör mitt ja och upprepade gånger ropar mitt namn trots att jag panikartade försöker göra mig hörd om och om igen. Det hela skulle sluta med att jag blir ifylld som frånvarande, samtidigt som folk runt omkirng mig hört att jag försökt göra min stämma hörd. Det är ju löjligt att ett litet ja kan göra mig så nervös, när jag utan problem kan stå och hålla presentationer för hur mycket folk som helst utan att vara det minsta orolig.

Likadant gillar jag inte att självmant svara på utropade frågor till stora grupper. Därför har jag satt upp ett mål för mig säjlv, för att bli bättre. Jag går en skrivarkurs för tillfället. En snäll samling människor som samlas på måndagar för att lära sig att skriva för tidiningar. Läraren är en medelålders kvinna som nog aldrig skulle säga att elakt ord till någon. Jag har därför lovat mig själv att minst en gång vid varje tillfälle, självmant räcka upp handen och berätta om någon ide jag har. Igår berättade jag om en ide att skriva om de nya rönen inom sjukdomen MS. Ingen brilliant ide men för mig var det inte iden som räknades, utan snarare att jag sa något. De finns ju de som inte ens tänker innan de säger saker vid sammakomster som dessa och för dem måste mitt mål verka alldeles befängt, men för mig är det inte det.

Nu regnar det, vilken skit. Jag som inte ens har mina superfina gummistövlar med mig.