Är det inte konstigt att man, utan att så mkt att blinka, kan sjunga en sång, som man inte hört på 20 år, eller iaf sjungit. Idag var jag med för en PR fotgrafering för IKEAs midsommarfirande. För denna fotografering söktes svenska personer. Vad jag inte visste var att de sökte blonda personer. Jag är inte det minsta blond, inte ens i närheten. Jag hade sagt detta när jag pratade med de ansvariga på telefon, men antagligen trodde de automatisk att jag åtminstone var ljushårig -fel, fel, fel. Jag är nästan svarthårg. Därför fick jag under hela fotograferingen gå under namnet “the darkhaired”. Fotografen gillade när vi dansade armkrok, så det fick vi göra om och om igen. Jag och min danspartner fick upp en väldans fart i armkroken. Samtidigt, sa fotografen “titta utåt!”. Oj, oj oj, vad jag snurrade. Jag blev helt yr. Tänk vad gör man inte för konsten...

Iaf, tillbaka till sångerna. Utan att blinka kunde jag dansa i ring och sjunga sju vackra flickor, en låt som jag inte sjungt på säkert 20 år. Tänk om jag kunde ha ett sådant minne när det gäller kemiska formler, eller forskning. Där glömmer jag minsann viktig information och där är det inte info jag läst 20 år tillbaka i tiden, utan snarare vad jag läste veckan innan, eller ännu värre, dagen innan.
En annan sak jag måste berätta är ett midsommarfirande jag var på för kanske 4 år sedan. Jag firade midsommar i Skövde, med hela familjen. Jag och mina systrar fick för oss att vi skulle gå ner till bolognerskogen och dansa runt midsommarstången (nu tänker ni, jamen då har du ju sjungt alla midsommarsånger för bara 4 år sedan, återigen- fel, fel, fel). Förutom att jag av misstag headbuttade en liten kille, var det en mycket underlig upplevelse. Den ansvariga damen för dansadet verkade hittat på alla sånger själv, ännu värre verkade det som om hon helt slumpmässigt bara satt ihop ord för att göra en sång. Jag kommer bara ihåg en strof. Den gick så här:
“lunka på, lunka på, i din gamla kofta” lite av melodin från lunka på, men inte helt.