Jag har inget problem att hålla föredrag. Jag till och med gillar det. Vad jag däremot blir riktigt nervös av är upprop bland en ny grupp människor. Ni vet när man ska svara “ja” när ens namn ropas upp. Jag är alltid rädd för att man ska få en tupp i halsen, att ingen ska höra en eller att man ska svara ja vid fel namn  (ingen aning om varför jag fått för mig att jag skulle svara ja vid fel namn, men jag hör lite dåligt och man vet aldrig) Mardrömmen är att personen som ropar upp inte hör mitt ja och upprepade gånger ropar mitt namn trots att jag panikartade försöker göra mig hörd om och om igen. Det hela skulle sluta med att jag blir ifylld som frånvarande, samtidigt som folk runt omkirng mig hört att jag försökt göra min stämma hörd. Det är ju löjligt att ett litet ja kan göra mig så nervös, när jag utan problem kan stå och hålla presentationer för hur mycket folk som helst utan att vara det minsta orolig.

Likadant gillar jag inte att självmant svara på utropade frågor till stora grupper. Därför har jag satt upp ett mål för mig säjlv, för att bli bättre. Jag går en skrivarkurs för tillfället. En snäll samling människor som samlas på måndagar för att lära sig att skriva för tidiningar. Läraren är en medelålders kvinna som nog aldrig skulle säga att elakt ord till någon. Jag har därför lovat mig själv att minst en gång vid varje tillfälle, självmant räcka upp handen och berätta om någon ide jag har. Igår berättade jag om en ide att skriva om de nya rönen inom sjukdomen MS. Ingen brilliant ide men för mig var det inte iden som räknades, utan snarare att jag sa något. De finns ju de som inte ens tänker innan de säger saker vid sammakomster som dessa och för dem måste mitt mål verka alldeles befängt, men för mig är det inte det.

Nu regnar det, vilken skit. Jag som inte ens har mina superfina gummistövlar med mig.