Jag blir så avundsjuk på alla dessa människor som är supernöjda med sina liv. Som har den perfekt partnern, det mest fantastiskta jobbet och aldrig skulle vilja bo på en annan plats på jorden än just den millimeter de för tillfället befinner sig. Själv sitter jag i Sydney och jag bara älskar detta ställe. Samtidigt har jag ingen aning om vad jag vill. Vill jag stanna här? Vill jag flytta till något annat ställe för att uppleva något nytt? Vill jag tillbaka till Sverige där alla de männsikor jag älskar så mycket befinner sig?

Mitt jobb. Jag forskar inom biokemi. Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång drömt om att bli biokemist. Jag kommer väl ihåg när jag ville bli (i knonologisk ordning) häst, cirkusprinsessa, ryttare, bonde, kosmetolog, dansare. Därefter har rik stått ganska långt upp på listan. Jag kanske får stryka häst, för jag var nog så liten att jag inte riktigt fattade vad jag höll på med, men det är enorm avsaknad av "riktiga" jobb på listan. Dessutom har ingen av dessa yrken något ens i närheten gemensamt med biokemi. Jag gillar biokemi, forskning fascinerar mig, men det känns hela tiden som att jag väntar på att jag ska börja jobba på "riktigt" och att det jag för tillfället gör, bara är ett steg på vägen för att nå ett mål- ett mål som jag inte ens vet vad det är.

När jag jobbade som aerobicinstruktör på Jersey kommer jag ihåg en kväll när jag skuttade runt i lokalen och jag tänkte att jag hade det bästa jobbet i världen och att ingen kunde ha det bättre än jag. Well, jag tröttnade på aerobicsen, så det var kul i några år. Jag har aldrig haft samma tanke när jag pipetterar upp en standardserie i labbet. Inte ens i närheten (kanske för att jag fullkomligt hatar standarder).Men det känns som att man ska ha en liknande tanke någon gång under ens jobb. Jag fatar att jobbet inte kan vara kul HELA tiden, men det ska väl inte bara vara tråkigt heller?

Argh, ingen sa att hela livet skulle handla om svåra val.