Idag har jag hatt. Det skulle ju kunna vara riktigt coolt, men sanningen är att jag inte ser riktigt klok ut. Att jag trots detta bär hatt är för att Gus igår tyckte att min röda kappa såg ut som en spionkappa. "Det enda som behövs till är en hatt", sa han. Jag hade ju en hatt hemma som jag blivit förälskad i när jag var ute och strosade på Crown street. Så den fick pryda mitt huvud idag. Well, vad gör man inte för att roa sina kollegor.

Nu är det fredag kväll och jag kan se fram emot helg. Tyvärr blir det endel jobb. En artikel och en ansökan ska in innan jag kan ta semester. Så det blir till att läsa och skriva. Dessutom ska jag och Nei ut och vandra i en national park. Det ska bli jättekul. Vädret ska även det bli jättefint, så jag planerar picknick a'la sol.

Idag har jag huvudvärk. Det är inte alls trevligt. Jag tror det är för jag åt så mycket kött igår. jag gjorde nämligen spagetti och köttfärsås och det var nog första gången jag gjort det i hela mitt liv. Iaf med riktigt kött. Grejen är, det blev supergott. Jag hällde i lite allt möjligt tom vin. Mitt motto var mustigt och det tycker jag att jag lyckades med det. Jag åt massor, så såklart är huvudvärken köttfärsens fel.

Idag har jag skrivit massa mail till min storasyster, vi skriver mail som man chattar. En mening åt gången. Jag tycker det är jätteroligt och blir lite förnärmad när jag måste göra jobb istället. Fast nu får jag göra det hur mkt jag vill, för jag har slutat för dagen och sitter och dricker kaffe. Jag visste inte att man kunde sakna människor så mkt som jag har gjort när jag har varit här i Australien. Det är konstigt för jag har ju bott utomlands förut, men jag tror inte jag saknade lika mycket. Det kanske har att göra med att jag vet att nu är jag långt långt bort.

Idag skulle jag spionera på possums, men eftersom jag hade huvudvärk fick jag skjuta på det. Jag frågade dem på labbet om de inte trodde det var möjligt att jag skulle kunna tämja en possum och ha som husdjur. De bara skrattade och undrade om jag överhuvudtaget hade något intresse av att bevara mina kroppsdelar. ja ja, jag får väl skaffa annat husdjur.

Nu är jag trött. Jag har jobbat som en blå och mitt sista expriment misslyckades och jag är less och ensam kvar på labbet. Vi har en liten lab.ass från Filippinerna här. Jag tror hon är snäll, men det är svårt att säga, för det är väldigt svårt att få henne att prata. Jag har försökt några gånger, men hon verkar definetivt inte uppskatta det och hon pratar så lågt att jag enbart gissar vad hon säger. Hon är så tyst att man inte märker att hon existerar. Hon sitter bredvid mig på kontoret och jag försöker alltid hålla koll på henne runt fyra om jag är på kontoret, för det är tiden som hon brukar gå hem. Detta för att jag gärna vill säga hej då till henne och i min egen lilla värld så tror jag att hon blir glad när någon uppmärksammar henne. Så när jag ser henne resa sig upp säger jag "hej då, ha en trevlig kväll!" Ibland kommer något tyst mumlande tillbaka, men inte alltid. Om jag råkar titta bort en sekund så kan hon ha smygit ut, tystare än en skugga och utan att säga ett ljud. Jag kanske borde strunta i det, hon kanske tycker det är skönt att slippa säga hej då till mig, men det känns så tråkigt. Imorse när Yutang kom, satt enbart jag och den tysta fillipinskan inne på kontoret. "hej Maria" sa yutang. Detta utan att ens notera tjejen bredvid mig. Det verkar som om folk helt slutat att tom försöka prata med henne, som att det inte är till någon nytta. Jag undrar om hon bryr sig, om hon blir ledsen eller om hon bara tycker det är skönt att vara tyst och osynlig. Hon kanske bara vill vara osynlig på labbet och blir en annan människa hemma, vad vet jag.

Idag är det tisdag och jag har blandat buffertar. Det är bland det tråkigaste som finns. Dessutom känns det som om jag andas in kilovis av kemikalier, eftersom vårt kemikalierum är dåligt ventilerat och hur litet som helst.

Jag älskar att gå. På riktigt gör jag det. Jag kom på det i helgen. Det var fint väder, solen sken, himlen blå och för en gång skull så lät det som om fåglarna kvittrade (i vanliga fall bräker de som tusen får och driver en till vansinne). Jag var ute och gick själv i flera timmar. Jag gick längst Crown street, som har jättemånga roliga affärer. Jag blev bland annat förälskad i en svart sammetsfotölj i en liten shop och i en annan hittade jag en hatt jag gillade. Därefter fortsatte jag över Centennial park, som var fullt med folk redo att titta på rugby. Varefter jag försökte mig på en genväg, men istället irrade runt vid Fox studios och inte hittade ut. Jag hamnade till slut vid Bondi. Jag var kanske ute i 3-4 h och jag njöt varje sekund. Jag lyssnade inte på radio eller någt. Ibland känns jag lite knäpp med alla mina gångexkursioner, men jag gör det för jag verkligen tycker det är avslappnande, som andra tycker att yoga är. Jag har ju inte riktigt kommit dit än.

De flesta morgnar när jag går till Universitet brukar jag stöta ihop med en gatusopare. Han är ganska lortig och har mer eller mindre inga tänder kvar i munnen. Jag har ingen aning om hur gammal han kan vara, han skulle kunna vara allt från 30-60 år. Han är alltid glad och säger "Good morning Mam, have a wonderful day!" han säger inte detta bara till mig, utan till mer eller mindre alla han stöter på. Idag förekom jag honom och hann säga att han skulle ha en fin dag innan han sa det till mig. Jag har aldrig sett någon le så mycket som han gjorde efter min hälsning. Detta gjorde i sin tur att jag blev ännu gladare och ja, ni fattar grejen.

I helgen var det världens finaste väder och det var vår (dvs lite av svensk vårkänsla) i luften. Det är helt underbart. Jag satt och läste bok på balkongen och trots ett tjockt solskyddslager fick jag lite lite färg på mina annars likbleka ben. Tyvärr är det ju så att personer som vet att man bor i Australien automatiskt tror att man är brunbränd. Med min sverigeresa om två veckor tror jag folk kommer bli riktigt besvikna när mina brunbrända pepparkaksben istället är obakade finskapinnar ben. Inte vacker kan jag tillägga.

Nej nu är det dags att gå och se om UV-ljuset stängst av som det ska uppe i celllabbet!

Efter jag skrev om hur jag trodde alla tjuvar var rävar som liten har jag kommit på andra konstiga ideer som jag hade. Om någon har läst barna Hedenhös, kanske ni kommer ihåg en historia då ett vulkanutbrott skett på en ö (eller om det var land) någonstans på jorden dit familjen Hedenhös hamnat. Invånarna på denna ö satte efter vulkanutbrottet bananskal på fötterna och gled nerför vulkanen på den torkade lavan. När min storasyster började skolan hade hon en tjej från Libanon (Libanan) i hennes klass. Gud, vilken dröm tänkte jag och såg framför mig hur systers klasskompis gled nerför vulkanerna i full fart med bananer på fötterna. 

Jag trodde vidare, vilket kanske flera trodde, att ärr dvs, det som uppstår efter skador på huden, var en radda av röda upphöjda R på rad där såret tidigare varit. Spännande lät det. Inte undra på att jag var intresserad av att få ärr.

Sen så trodde jag naturligtvis även att Skövde var lika med Sverige och så hade jag två låtsaskompisar som hette Rallis och pillis. Pillis var Rallis lillebror. De hade randiga tröjor i rött och blått och det var jätteroliga att vara med.  Jag hade som projekt att gräva mig till Kina från min sandlåda över en sommar och jag trodde att alla människor var lediga på sin födelsedag. Den senare är ju en riktigt bra ide!

Idag ska det hagla i Sydney. Vi väntar oväder. Jag tycker mest att det är spännande, men det verkar jag vara den enda som gör. Haglen ska visst vara stora som Bönor och bakats chokladbollar. Skulle man få en i huvudet kan det gå illa, man kan dö. Jag är ju rädd för ganska mkt, men inte särskillt orolig över att jag skulle få en hagelkula, stor som en tennisboll, i huvudet. Haglet ska åtföljas av åskväder. Där har vi något jag däremot är rädd för. Blixtrar är läskiga och dunder är just dunder. Helt trevlig när man är inne, men ute är det bara ren och skär livsfara.

Imorgon är det 3 veckor till att jag ska åka på semester till sverige. Det är helt galet och jag längtar jättemkt. Jag hoppas på kräftor och sol.
Nu hinner jag inte skriva mer, jag måste handla mat och som sagt vill jag inte hamna i blixtrar och dunder.

Kram kram allihopa!

När jag var liten var jag helt säker på att världen var svart och vit. Jag ska förklara hur. Jag var helt säker på att alla tjuvar var i form av gående rävar. När min pappa berättade för mig att tjuvar var vanliga människor var min nästa invändning att de isåfall måste gå runt i svartochvit randiga kläder och en fotboja med en metallkula fäst vid den. När de inte ens gjorde det, blev jag väldigt förvirrad. Hur skulle man isåfall kunna veta vilka som var tjuvar och vilka som inte var det? Jag var nog djupt inbiten i sagans värld. På något sätt tror jag att jag fortfarande är det. Jag vill så gärna att världen ska vara simpel. Att människor antingen är snälla eller elaka. Inga gråzoner utan antingen eller.

Nu över till något helt annat. Ibland beter jag mig som en total vettvilling. Igår var det sista gången på skrivarkursen och dessutom snorkallt. När kursen var avslutad och jag snabbt gick till tågstationen såg jag två av mina kurskamrater på perrongen. Den ena pratar enbart om hennes pojkvän och hur många kändisar han träffat. Hon har räknat upp dem för mig inte bara en, men två gånger. Dessutom har jag hört henne  berätta det för en annan person. Den andra personen säger bara ideligen att hon är så trött och att allt är så tråkigt. Istället för att som en normal människa ställa mig och prata med dessa två mäniskor börjar jag vandra upp och ner på perrongen. Jag gör det ofta om jag väntar på något. Jag gillar inte att stå still utan jag går hellre. Vanligtvis när jag gör detta har jag inget val, dvs det finns ingen jag känner som jag kan prata med och fördriva tiden med. Nu fanns det ju faktiskt det, men jag hade ingen som helst lust att prata med dessa människor, så jag börjar spatsera. Vanligtvis när jag gör det försöker jag göra det lite sådär hemligt att jag strosar fram och tillbaka över perrongen, långsamt och eftertänksamt. Men inte igår, jag marcherade mer eller mindre, snabbt gick det och med tvära vändningar. Gud, de måste trott jag var helt galen. Grejen är att jag inte bryr mig det minsta, vilket en vanlig människa skulle göra. Varför med vilje bete sig som en tok, bara för att man inte orkar stå still?