Idag har jag gjort roliga saker. Jag har nämligen tittat på Australian fottball. Det är fantastiskt roligt och snabbt går det med. Jag gillar aktiviteter då själva meningen är att man ska titta på män i tighta kläder samtidigt som man dricker öl. Jag var där med Neil och Gus från labbet. Gus hade fixat gratisbiljetter så jag spenderade mina pengar på att köpa souvenirer. Ledsen familjen, det kan hända att en del av era presenter stort visar logan för Sydney Swans. Det är roligt med sporter. Neil, som i vanliga fall är världens snällaste och lite timid. Kan vid en dålig passning vråla ut att något som att de borde choppa av benen. Han var dock inte väsrt. Det var några bakom oss som ideligen skrek glåpord. Jag tyckte det var roligt med kommentaren (som var en av de snällare): Do you think you are playing table tennis?

Dessutom kan jag nu flera av reglerna, vilket underlättade det hela. Var det något jag inte fattade så kunde jag bara vrida huvudet åt höger eller vänster för att fråga antingen Gus eller Neil. Det var ju inte riktigt samma sak när jag och pappa tittade på rugby Union. Jag gillar inte rugby lika mycket. Det går inte lika fort.

Vid halvtid hade det bestämts att jag skulle fotas med maskoten Bernie. Gus tog bilder medan jag gjorde High five och kramade svanen Bernie. Ja det var helt enkelt en jättekul dag!

Det är gråare än gråast i Sydney, som värsta Novembervädret. Regnet slutar alldrig falla från den gråa himmel som är det enda man ser. Tur är att jag har mina fina gummistövlar. Jag vill precis som ett litet barn skutta runt i de största vattenpölarna. Dock anses det inte helt normalt att 33-åringar hoppar hage i vattenpölar under höga utrop. Därför försöker jag göra det diskret. Jag går längst trottoaren och på det mest, vad jag iaf tror, osynliga sätt styr jag fötterna mot de största pölarna, med lite mer energi än jag vanligtvis har i nedsättning av foten låter jag foten möta vattenytan. När hela foten omsluts av vatten och även delar av ankeln ler jag stort - yey vad härligt. Man måste få försöka få lite roligheter av regnet iaf.

Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur jag virrat bort mig och missat min första möjlighet till att träna kroppen genom pole dancing. Nu är jag för trött för att skriva det igen, men kontentan var att jag inte fick svinga mig runt en stång. Jag fick istället betala 30 dollar för att kuta runt ett kvarter i öven en halvtimma. Utan en skymt av Blusch dance school. Ja, ja, så kan det vara ibland.

Nu ska ni iaf få se en bild på mina omtalade stövlar!

Idag fick jag lära mig något nytt. Medical foundation building, där jag jobbar, ligger vägg i vägg med ett high end horhus. På frågan hur mina kollegor kunde veta att det var ett ställe för prostituerade svarar Bernie att man sent på kvällen kan se tjejer/kvinnor komma ut ur byggnaden med solglasögon. Det säger väl allt? Från ingenstans pitchar därefter Bernie iden om att jag borde gå dit och söka jobb. Bara som en kul grej. Främsta orsaken är att han vill ha reda på hur mycket pengar man tjänar. Jag tror att det finns enklare sätt att ta reda på vad en prostituerad tjänar än att jag ska traska över till ett eventuellt näste för prostituerade och be om anställning. Så Bernie får söka andra vägar för att få svar på denna fråga.
Nu ska jag skriva om en negativ grej i Sydney. De har inte fattat det här med att man ibland på kvällen kan vara sugen på en kaffe. När jag skulle till min skrivarkurs igår kväll var jag i riktigt  behov av en latte. Det borde ju inte vara en så svår sak att fixa, men det är det. De flesta cafeer stänger runt 3-4, några ytterst få har öppet längre, men då gäller det att veta var de ligger. Jag har nu lokaliserat ett på Abercombie street nära tågstationen Redfern. Redfern är en av de sämsta delarna av Sydney. Det var den enda stadsdelen som folk bad mig undvika när jag kollade efter lägenhet. Jag tycker inte att det är så farligt, men när man går till stationen på kvällen kryllar det av folk som tigger pengar. De är även ganska aggresiva i sitt tiggeri och släpper inte riktigt förbi en om man inte klart uttrycker att man inte ska ge dem pengar. Jag har svårt för att säga till folk som behöver pengar att jag inte tänker ge dem några av mina. Så mitt sätt att undvika detta är att ta rygg på någon annan, när den väl blir stoppad av tiggaren, smiter jag (vad jag säjlv tror) osynligt förbi. Hittills har det funkat.

Idag verkar allt köra ihop sig på samma gång. De expriment jag vill göra får vänta eftersom apparatur är upptagen. Dock ska jag om några få minuter springa upp och splitta 12 olika cell linjer. Om ni vet något om att splitta celler så förstår ni att det inte är en så rolig uppgift.

I söndags när jag vaknade satt jag på min balkong i solen och läste en bok. När jag tittade ut över sydney kom känslan över mig att jag aldrig ville flytta härifrån - aldrig. Det är snabba kast fram och tillbaka här. Endera dagen har jag bestämt mig för att åka tillbaka till Sverige, eller iaf till ett land inte fullt så långt bort. Nu har ens tanke på avstånd blivit lite rubbat. Nuförtiden kan jag tänka att, ja San Fransisco vore ju bra att bo i, det är ju nära till Sverige. Allt är ju nära till Sverige i jämförelse med Australien. Varför var det tvunget att vara så himla långt bort. Om man tänker på det, borde ju inte avsåndet spela så stor roll, men det gör det. Det kostar både tid och pengar att åka hem och hälsa på. Två saker som man oftast inte har i överflöd. Perfekt vore att ha lite jobb i Sverige blandat med Australien och åka hem till Sverige över sommarmånaderna och stanna i Australien på vintern. Förutom jul då man åker hem för att fira en kall och mörk jul. Drömma kan man ju...

Idag är det fredag. Jag har ätit ett rött jättestort äpple. Jag är lite av en trendsetter eftersom Neil härmar mig och har även han plockat upp ett äpple. Inte lika rött och inte lika stort som mitt, men han försöker iaf.

Det är titta på valsäsong i Sydney-trakten för tillfället. Jag har varit på valsafari en gång i mitt liv. Det hela ägde rum lite utanför Los Angeles. Det var när jag var på en Gordon konferens om oxidativ stress. Det var grått väder och vi satt i en liten båt och stirrade desperat över vattnet för att i förhoppning se något stort djur. Min handledare Horst var även han med. Jag tyckte det hela var rätt långtråkigt, detta trots att vi såg flera valar och tom såg stjärtfenor som ska vara så fint. Men det spelade ingen roll, jag var inte det minsta imponerad. Jag kan bli imponerad av både det ena och det andra, men valar verkar inte höra dit. Nu planerar folk här att åka på små valsafaris. De är så snälla och tycker att jag ska följa med. Jag har ingen som helst lust att följa med, eftersom jag bara tycker det är långtråkigt och sitta och spana över vattnet. Detta är dock helt no no att säga. Man ska inte tycka att dessa gigantiska djur är ointressanta och långtråkiga. Man ska dessutom tycka att det är riktigt rofyllt och en fin naturupplevelse att sitta där i en båt och stirra ut över det stora vattnet. Jag börjar känna press på mig att ljuga. "ledsen ledsen, jag är helt överbokad på söndag och, tyvärrr måndag tisdag med och ja även alla lördagar och söndagar resten av vintern..."

Jag skriver en review om atheroscleros och oxidativ stress. Jag gör det tillsammans med min professor, men hittills har han inte kommenterat mitt alser som nu är 15 sidor långt. Nu har han bett om en uppdaterad version och som en sista koll har jag låtit Neil läsa den för att se att den är ok. Jag sa att han bara kunde skumläsa den, men det verkar inte vara hans stil, så istället sitter han nu bredvid mig och rättar varenda litet grammatiskt fel. I love it. Jag får bjuda honom på en kaffe som tack för hjälpen.
Ikväll är det bio som gäller. Vi ska se filmen om Coco Chanel och vi ska se den på Dendy, min lokala biograf. Jag är alltid sugen på bio, men av någon anledning är jag inte supersugen idag. Konstigt. Men jag har en känsla av att det kommer ändras när jag väl är på bio.
Idag har jag livat upp labb.arbetet med sommarpratare. Jag har ju helt missat att det satt igång. Idag har jag lyssnat på Ingvar Kamrad, Linda Olsson, Hasse Alfredsson och förra årets tillbakablick. Linda Olsson som skrivit till dig vill jag sjunga milda sånger hade något vemodigt sorgligt över sitt program. Jag vet att hon hade ett sommarprogram även förra sommaren och även det var lite vemodigt. I år pratade hon om kärlek. Precis som jag hade hon svårt för att uttala orden: Jag älskar dig. Konstigt att det ska vara så svårt och precis som hon sa i sitt program har jag inte problem att säga det om saker eller platser (jag älskar skor, älskar Sydney, älskar entourage) men, oj vad jag är snål med att uttala de orden till en annan person. Jag kommer ihåg när en gammal pojkvän sa det till mig. Vi hade varit på fest och vi åkte upp i hissen till min lägenhet: “ Maria, jag älskar dig.” sa han. Han var precis som jag återhållsam med de orden och för honom betydde de orden otroligt mycket. Jag gillar när det är så.
Jag själv har någon slags stolthet i att jag är sparsam med uttrycket, som att det betyder mer för att jag säger de så få gånger. Dock tror jag att det är fel. Jag älskar min familj över allt annat på denna jord och jag hoppas även att de vet det. Eller jag antar att de vet det utan att jag säger orden till dem, som om det räcker att ha sagt det en gång och så gäller det för alltid. Det gör det inte därför skriver jag det nu:
Jag älskar dig mamma
Jag älskar dig pappa
Jag älskar dig Anna-Karin
Jag älskar dig Louise
Jag älskar dig Klara
Jag älskar dig Sofia

Jag köper frukost latte och allt som oftast lunch på Deus. Jag gillar det stället. Motorcyklar, söta manliga människor och jättegod mat. Dessutom ligger det vägg i vägg med Medical foundation building där jag jobbar. Idag kom Emma inspringande och berättade att French and Saunders (de som spelar i den brittiska komediserien absolutely fabolusely) skulle äta lunch på Deus. Totalt stjärngalen som jag är blev jag überglad eftersom jag förstod att jag med största sannoikhet skulle vara där samtidigt som Patsy och Edwina. Det var jag också. Men det var ju inte så roligt. Jag försökte att inte synligt titta åt deras håll, vilket gjorde att jag mer eller mindre inte såg dem alls. SÅ var det med den upplevelsen. För övrigt kan jag berätta att de tittade på motorcyklar och beundrade klädlinjen som säljs på Deus. De har urfina t-shirtar. Jag ska köpa en så får ni se!