Nu är jag trött. Jag har jobbat som en blå och mitt sista expriment misslyckades och jag är less och ensam kvar på labbet. Vi har en liten lab.ass från Filippinerna här. Jag tror hon är snäll, men det är svårt att säga, för det är väldigt svårt att få henne att prata. Jag har försökt några gånger, men hon verkar definetivt inte uppskatta det och hon pratar så lågt att jag enbart gissar vad hon säger. Hon är så tyst att man inte märker att hon existerar. Hon sitter bredvid mig på kontoret och jag försöker alltid hålla koll på henne runt fyra om jag är på kontoret, för det är tiden som hon brukar gå hem. Detta för att jag gärna vill säga hej då till henne och i min egen lilla värld så tror jag att hon blir glad när någon uppmärksammar henne. Så när jag ser henne resa sig upp säger jag "hej då, ha en trevlig kväll!" Ibland kommer något tyst mumlande tillbaka, men inte alltid. Om jag råkar titta bort en sekund så kan hon ha smygit ut, tystare än en skugga och utan att säga ett ljud. Jag kanske borde strunta i det, hon kanske tycker det är skönt att slippa säga hej då till mig, men det känns så tråkigt. Imorse när Yutang kom, satt enbart jag och den tysta fillipinskan inne på kontoret. "hej Maria" sa yutang. Detta utan att ens notera tjejen bredvid mig. Det verkar som om folk helt slutat att tom försöka prata med henne, som att det inte är till någon nytta. Jag undrar om hon bryr sig, om hon blir ledsen eller om hon bara tycker det är skönt att vara tyst och osynlig. Hon kanske bara vill vara osynlig på labbet och blir en annan människa hemma, vad vet jag.