När jag var liten var jag helt säker på att världen var svart och vit. Jag ska förklara hur. Jag var helt säker på att alla tjuvar var i form av gående rävar. När min pappa berättade för mig att tjuvar var vanliga människor var min nästa invändning att de isåfall måste gå runt i svartochvit randiga kläder och en fotboja med en metallkula fäst vid den. När de inte ens gjorde det, blev jag väldigt förvirrad. Hur skulle man isåfall kunna veta vilka som var tjuvar och vilka som inte var det? Jag var nog djupt inbiten i sagans värld. På något sätt tror jag att jag fortfarande är det. Jag vill så gärna att världen ska vara simpel. Att människor antingen är snälla eller elaka. Inga gråzoner utan antingen eller.

Nu över till något helt annat. Ibland beter jag mig som en total vettvilling. Igår var det sista gången på skrivarkursen och dessutom snorkallt. När kursen var avslutad och jag snabbt gick till tågstationen såg jag två av mina kurskamrater på perrongen. Den ena pratar enbart om hennes pojkvän och hur många kändisar han träffat. Hon har räknat upp dem för mig inte bara en, men två gånger. Dessutom har jag hört henne  berätta det för en annan person. Den andra personen säger bara ideligen att hon är så trött och att allt är så tråkigt. Istället för att som en normal människa ställa mig och prata med dessa två mäniskor börjar jag vandra upp och ner på perrongen. Jag gör det ofta om jag väntar på något. Jag gillar inte att stå still utan jag går hellre. Vanligtvis när jag gör detta har jag inget val, dvs det finns ingen jag känner som jag kan prata med och fördriva tiden med. Nu fanns det ju faktiskt det, men jag hade ingen som helst lust att prata med dessa människor, så jag börjar spatsera. Vanligtvis när jag gör det försöker jag göra det lite sådär hemligt att jag strosar fram och tillbaka över perrongen, långsamt och eftertänksamt. Men inte igår, jag marcherade mer eller mindre, snabbt gick det och med tvära vändningar. Gud, de måste trott jag var helt galen. Grejen är att jag inte bryr mig det minsta, vilket en vanlig människa skulle göra. Varför med vilje bete sig som en tok, bara för att man inte orkar stå still?