De flesta morgnar när jag går till Universitet brukar jag stöta ihop med en gatusopare. Han är ganska lortig och har mer eller mindre inga tänder kvar i munnen. Jag har ingen aning om hur gammal han kan vara, han skulle kunna vara allt från 30-60 år. Han är alltid glad och säger "Good morning Mam, have a wonderful day!" han säger inte detta bara till mig, utan till mer eller mindre alla han stöter på. Idag förekom jag honom och hann säga att han skulle ha en fin dag innan han sa det till mig. Jag har aldrig sett någon le så mycket som han gjorde efter min hälsning. Detta gjorde i sin tur att jag blev ännu gladare och ja, ni fattar grejen.

I helgen var det världens finaste väder och det var vår (dvs lite av svensk vårkänsla) i luften. Det är helt underbart. Jag satt och läste bok på balkongen och trots ett tjockt solskyddslager fick jag lite lite färg på mina annars likbleka ben. Tyvärr är det ju så att personer som vet att man bor i Australien automatiskt tror att man är brunbränd. Med min sverigeresa om två veckor tror jag folk kommer bli riktigt besvikna när mina brunbrända pepparkaksben istället är obakade finskapinnar ben. Inte vacker kan jag tillägga.

Nej nu är det dags att gå och se om UV-ljuset stängst av som det ska uppe i celllabbet!

 

ML

20 juli 2009 20:55

Tänk vad lite som behövs för att göra en människa glad

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag älskar små byar/samhällen där alla glatt hälsar på dig och ännu bättre när det finns en vilda western feeling över det hela. Sådär så man nästan väntar sig en tumble weed rulla förbi några meter framför ens fötter, samtidigt som en banjo (nej det...

Jag har varit på road trip. Jag gillar road trip - skarpt. Den kan vara hur kort eller hur lång som helst, men jag gillart! Jag och Helen åkte till Mudgee. Jag kan sammanfatta visiten som fin, jätterolig, udda halvöde by och galen BnB ägare som bara ...

Jag har varit lite uttråkade på sistone, och igår nådde det en liten kulmen när tennisen blev inställd, jag glömde plånboken och allt blev pannkaka på kvällen. När väl plånboken var hittad och jag spatserat iväg till Franklins för att handla lite mat...

Idag har jag labbat med radioaktiva ämnen. Det är ju inte alls som det borde vara, dvs att jag helt plötsligt får oanade krafter och kan klättra på husfasader, flyga eller bara helt plötsligt kan höra vad folk 200 meter bort pratar om. Nix- inget, ja...

Nu har jag precis mailat Helen och jag avslutade mailet med att skriva: "Nu ska jag minsann blogga", så då är det bara att börja plita ner några ord. Vi har några nya kineser på labbet och de heter ju jättekonstiga saker, jag har ingen chans att ko...