Jag älskade So you think you can dance Australia, kanske för att jag var lite småtänd på Jason Coleman, men jag fick tom möjlighet att se det live en gång. Det var grejer det. Nu är det så att Australiens adrig sinande källa av bra TV-program kommit till ytterligare en höjd (låg)punkt. Dock är det inte i detta fall gjort i Australien, men de har iaf köpt in detta fantastiska program. Dance you ass off. Programmet går ut på att kraftiga personer ska gå ner i vikt genom att dansa. De får poäng för att gå ner så mkt som möjligt, samtidigt som de får poäng för deras dansuppvisningar. Jag tycker det var roligt, för de som dansade såg så lyckliga ut och jag råkar gilla lyckliga människor. Dock gillade inte övriga australien det. Efter första programmet valde de att sluta sända det. Ja ja.

Till något helt annat. Igår när jag gick till jobbet gick jag förbi några droppar blod på marken. Eftersom jag för tillfället är lite inne i en deckarläsarperiod, kände jag att det var bra att jag uppmärksammade dessa fläckar. Om jag senare skulle höra om någons försvinnande skulle jag veta att det var små bloddroppar som gick in mot Billabong gardens. Ett hostel. Dock verkar inget hänt och ingen kan dra nytta av min uppmärksamhet. Så är det ibland.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag älskar små byar/samhällen där alla glatt hälsar på dig och ännu bättre när det finns en vilda western feeling över det hela. Sådär så man nästan väntar sig en tumble weed rulla förbi några meter framför ens fötter, samtidigt som en banjo (nej det...

Jag har varit på road trip. Jag gillar road trip - skarpt. Den kan vara hur kort eller hur lång som helst, men jag gillart! Jag och Helen åkte till Mudgee. Jag kan sammanfatta visiten som fin, jätterolig, udda halvöde by och galen BnB ägare som bara ...

Jag har varit lite uttråkade på sistone, och igår nådde det en liten kulmen när tennisen blev inställd, jag glömde plånboken och allt blev pannkaka på kvällen. När väl plånboken var hittad och jag spatserat iväg till Franklins för att handla lite mat...

Idag har jag labbat med radioaktiva ämnen. Det är ju inte alls som det borde vara, dvs att jag helt plötsligt får oanade krafter och kan klättra på husfasader, flyga eller bara helt plötsligt kan höra vad folk 200 meter bort pratar om. Nix- inget, ja...

Nu har jag precis mailat Helen och jag avslutade mailet med att skriva: "Nu ska jag minsann blogga", så då är det bara att börja plita ner några ord. Vi har några nya kineser på labbet och de heter ju jättekonstiga saker, jag har ingen chans att ko...