Igår var det onsdag. Onsdagar betyder Cafe Svensson, där man kan äta köttbullermackor och kanelbullar. Igår var det dessutom lite speciellt eftersom det var volontärerna Frida och Annas sista Cafe Svensson innan de bar av mot Sverige för deras del. Så naturligtvis spatserade jag dit för att äta knäckebröd.

Jag har ju redan beskrivit mitt förhållande till Podcasts, vilket gör det självskrivet att jag under min promenad hade ngt spelandes i öronen. Igår lyssnade jag på försvinnandet av Dagmar Hagelin i militärjuntans Argentina på 70-talet. Dagmar var en 17-årig svenska som spårlöst försvann 1977. En tid när kidnappandet av peroner med politiska tankar som inte helt överrestämde med militärens ideologi var obehagligt vanligt. Nu, 32 år senare, är det fortfarande inte helt klart vad som hände dagmar eller varför. I programmet berättar hennes pappa om kampen för att få klarhet i vad som hänt. Avslutande berättar han att han så gärna bara vill få tillbaka sin dotters kropp så att hon kan få en värdig begravning och så att han kan få en plats dit han kan gå och lägga blommor när han är ledsen. Jag går och lyssnar på detta och tårarna börjar rinna. Jag går in på en liten mörk bakgata och störtgråter. Fy vad hemskt.

Jag gjorde ett projekt på univerisitet i Buenos Aires för några år sedan. Där har de dedikerat en vägg i universitetets lunchrum för de studenter som försvunnit mellan 1976 - 1983. Väggen var enorm och den tedde sig ännu större när fotografierna av de studenter som försvunnit tittade tillbaka på en. Än idag samlas fortfarande varje torsdag mödrar till "försvunna" barn/ungdomar på Plaza de Mayo i Buenos Aires för att påminna omvärlden om de hemska som hänt. De vandrar runt med sjalar där namnen på deras barn är inbroderade. Jag vet inte om dessa minnen från Argentina gjorde att jag tyckte historien om svenska Dagmar ännu hemskare. Fast det spelar ingen roll för hemskt är det och ännu värre är ju att liknande saker händer varje dag på så många platser i världen. Jag får genast en känsla av att jag måste börja jobba för de mänskliga rättigheterna, gå med i amnesty eller bara göra något...tyvärr vet jag ju att jag inte kommer att göra något av detta, utan att det istället faller i glömska och att jag fortsätter beklaga mig över de fruktansvärda illdåd som sker i världen.

Min samvetsgärning idag blir att jag snart ska bege mig till ett fair trade cafe för att dricka kaffe med Ingalill och Torgny. Jag tycker inte riktigt att det räknas som en god handling.

 

MariaG

5 juni 2009 23:17

JA JA! Jag har också hittat till dessa dokumentärer, men det verkar precis på Isabella som att hon tycker jag är tråkig när jag försöker koncentrera mig på dem. Suck, vad är det för fel på människor, va?

http://www.aglioolioegiuliano.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag älskar små byar/samhällen där alla glatt hälsar på dig och ännu bättre när det finns en vilda western feeling över det hela. Sådär så man nästan väntar sig en tumble weed rulla förbi några meter framför ens fötter, samtidigt som en banjo (nej det...

Jag har varit på road trip. Jag gillar road trip - skarpt. Den kan vara hur kort eller hur lång som helst, men jag gillart! Jag och Helen åkte till Mudgee. Jag kan sammanfatta visiten som fin, jätterolig, udda halvöde by och galen BnB ägare som bara ...

Jag har varit lite uttråkade på sistone, och igår nådde det en liten kulmen när tennisen blev inställd, jag glömde plånboken och allt blev pannkaka på kvällen. När väl plånboken var hittad och jag spatserat iväg till Franklins för att handla lite mat...

Idag har jag labbat med radioaktiva ämnen. Det är ju inte alls som det borde vara, dvs att jag helt plötsligt får oanade krafter och kan klättra på husfasader, flyga eller bara helt plötsligt kan höra vad folk 200 meter bort pratar om. Nix- inget, ja...

Nu har jag precis mailat Helen och jag avslutade mailet med att skriva: "Nu ska jag minsann blogga", så då är det bara att börja plita ner några ord. Vi har några nya kineser på labbet och de heter ju jättekonstiga saker, jag har ingen chans att ko...