Igår var det onsdag. Onsdagar betyder Cafe Svensson, där man kan äta köttbullermackor och kanelbullar. Igår var det dessutom lite speciellt eftersom det var volontärerna Frida och Annas sista Cafe Svensson innan de bar av mot Sverige för deras del. Så naturligtvis spatserade jag dit för att äta knäckebröd.

Jag har ju redan beskrivit mitt förhållande till Podcasts, vilket gör det självskrivet att jag under min promenad hade ngt spelandes i öronen. Igår lyssnade jag på försvinnandet av Dagmar Hagelin i militärjuntans Argentina på 70-talet. Dagmar var en 17-årig svenska som spårlöst försvann 1977. En tid när kidnappandet av peroner med politiska tankar som inte helt överrestämde med militärens ideologi var obehagligt vanligt. Nu, 32 år senare, är det fortfarande inte helt klart vad som hände dagmar eller varför. I programmet berättar hennes pappa om kampen för att få klarhet i vad som hänt. Avslutande berättar han att han så gärna bara vill få tillbaka sin dotters kropp så att hon kan få en värdig begravning och så att han kan få en plats dit han kan gå och lägga blommor när han är ledsen. Jag går och lyssnar på detta och tårarna börjar rinna. Jag går in på en liten mörk bakgata och störtgråter. Fy vad hemskt.

Jag gjorde ett projekt på univerisitet i Buenos Aires för några år sedan. Där har de dedikerat en vägg i universitetets lunchrum för de studenter som försvunnit mellan 1976 - 1983. Väggen var enorm och den tedde sig ännu större när fotografierna av de studenter som försvunnit tittade tillbaka på en. Än idag samlas fortfarande varje torsdag mödrar till "försvunna" barn/ungdomar på Plaza de Mayo i Buenos Aires för att påminna omvärlden om de hemska som hänt. De vandrar runt med sjalar där namnen på deras barn är inbroderade. Jag vet inte om dessa minnen från Argentina gjorde att jag tyckte historien om svenska Dagmar ännu hemskare. Fast det spelar ingen roll för hemskt är det och ännu värre är ju att liknande saker händer varje dag på så många platser i världen. Jag får genast en känsla av att jag måste börja jobba för de mänskliga rättigheterna, gå med i amnesty eller bara göra något...tyvärr vet jag ju att jag inte kommer att göra något av detta, utan att det istället faller i glömska och att jag fortsätter beklaga mig över de fruktansvärda illdåd som sker i världen.

Min samvetsgärning idag blir att jag snart ska bege mig till ett fair trade cafe för att dricka kaffe med Ingalill och Torgny. Jag tycker inte riktigt att det räknas som en god handling.