Idag är det midsommar och vi ska fira a'la Sverige. Jag bakade rulltårta igår. Jag hade varken elvisp eller långpanna, så jag vispade till armen blev öm. Avsaknaden av långpanna gjorde sedan att smetan rann ut över hela ugnen. Detta ledde i sin tur naturligtvis till ett rökfyllt rum och återigen fick jag njuta av min brandvarnare. Det känns som om den går på var och varannan dag. Jag gissar att mina grannar tror att jag är en glad hobbypyroman. Med tanke på alla de ljus jag tänder nuförtiden är jag ju lite av en eldfuttare. Men det är så mysigt. Något som inte är så mysigt är min mörkrädsla. Eftersom jag redan tidigare har skrivit och löjliga saker jag är rädd för, tänkte jag fortsätta.

Svarta madame, svarta madame visa dig! Efter att man skulle uttalat dessa ord och tittat mot en spegel i ett mörkt rum skulle man antingen se vågor, en kniv eller, ve och fasa, svarta madame. Jag lekte den här leken några gånger som barn och såg aldrig något annat än de där vågorna och vågorna var inte ens vågor utan mer ett diagonalt streck. Jag inbillade mig dock att det var vågor, eftersom det var vad man skulle se. 

Jag var mörkrädd som liten och mörkrädd är jag fortfarande. Min badrumsdörr här i Sydney slås igen automatiskt och det även ganska fort. Det kan ge mig lite lätt panik, om jag av någon anledning hamnar i badrummet utan att tänt ljuset. Då står jag där i ett becksvart litet rum. Om jag skulle stå med ansiktet mot min toaspegel, vilket jag oftast gör, får jag alltid panik och börjar tänka på svarta madame. Jag måste då snabbt ut ur badrummet. Nu låter jag som en vettvilling som inte kan separera barnlekar från verklighet. Naturligtvis vet jag att man inte ser svarta madame, men det spelar ingen roll jag blir ändå hiskeligt rädd och rusar ut med andan i halsen.

En annan sak som jag brukar bli rädd för är en sekvens från tv-serien twin peaks. Det var ett klipp där Laura Palmers mamma tänkte tillbaka på den dagen då Laura försvann. Mamman gick då in i Lauras rum för att kolla om hon är där. Vad hon inte märkte när detta hände, men som hon ser som en syn i efterhand, är att Bob, den läskiga mannen, sitter i ett hörn, gömd bakom Lauras säng. Det är ett klipp som får mig att rysa när jag tänker tillbaka på det. Kommer jag in i ett mörkt rum och kollar mig om, kan jag ibland få en rädd känsla av att Bob ska skymta bakom ngn möbel. Han har aldrig gjort det hittills.

Glad midsommar och grattis på födelsedagen Sofia!

Är det inte konstigt att man, utan att så mkt att blinka, kan sjunga en sång, som man inte hört på 20 år, eller iaf sjungit. Idag var jag med för en PR fotgrafering för IKEAs midsommarfirande. För denna fotografering söktes svenska personer. Vad jag inte visste var att de sökte blonda personer. Jag är inte det minsta blond, inte ens i närheten. Jag hade sagt detta när jag pratade med de ansvariga på telefon, men antagligen trodde de automatisk att jag åtminstone var ljushårig -fel, fel, fel. Jag är nästan svarthårg. Därför fick jag under hela fotograferingen gå under namnet “the darkhaired”. Fotografen gillade när vi dansade armkrok, så det fick vi göra om och om igen. Jag och min danspartner fick upp en väldans fart i armkroken. Samtidigt, sa fotografen “titta utåt!”. Oj, oj oj, vad jag snurrade. Jag blev helt yr. Tänk vad gör man inte för konsten...

Iaf, tillbaka till sångerna. Utan att blinka kunde jag dansa i ring och sjunga sju vackra flickor, en låt som jag inte sjungt på säkert 20 år. Tänk om jag kunde ha ett sådant minne när det gäller kemiska formler, eller forskning. Där glömmer jag minsann viktig information och där är det inte info jag läst 20 år tillbaka i tiden, utan snarare vad jag läste veckan innan, eller ännu värre, dagen innan.
En annan sak jag måste berätta är ett midsommarfirande jag var på för kanske 4 år sedan. Jag firade midsommar i Skövde, med hela familjen. Jag och mina systrar fick för oss att vi skulle gå ner till bolognerskogen och dansa runt midsommarstången (nu tänker ni, jamen då har du ju sjungt alla midsommarsånger för bara 4 år sedan, återigen- fel, fel, fel). Förutom att jag av misstag headbuttade en liten kille, var det en mycket underlig upplevelse. Den ansvariga damen för dansadet verkade hittat på alla sånger själv, ännu värre verkade det som om hon helt slumpmässigt bara satt ihop ord för att göra en sång. Jag kommer bara ihåg en strof. Den gick så här:
“lunka på, lunka på, i din gamla kofta” lite av melodin från lunka på, men inte helt.

Jag har inget problem att hålla föredrag. Jag till och med gillar det. Vad jag däremot blir riktigt nervös av är upprop bland en ny grupp människor. Ni vet när man ska svara “ja” när ens namn ropas upp. Jag är alltid rädd för att man ska få en tupp i halsen, att ingen ska höra en eller att man ska svara ja vid fel namn  (ingen aning om varför jag fått för mig att jag skulle svara ja vid fel namn, men jag hör lite dåligt och man vet aldrig) Mardrömmen är att personen som ropar upp inte hör mitt ja och upprepade gånger ropar mitt namn trots att jag panikartade försöker göra mig hörd om och om igen. Det hela skulle sluta med att jag blir ifylld som frånvarande, samtidigt som folk runt omkirng mig hört att jag försökt göra min stämma hörd. Det är ju löjligt att ett litet ja kan göra mig så nervös, när jag utan problem kan stå och hålla presentationer för hur mycket folk som helst utan att vara det minsta orolig.

Likadant gillar jag inte att självmant svara på utropade frågor till stora grupper. Därför har jag satt upp ett mål för mig säjlv, för att bli bättre. Jag går en skrivarkurs för tillfället. En snäll samling människor som samlas på måndagar för att lära sig att skriva för tidiningar. Läraren är en medelålders kvinna som nog aldrig skulle säga att elakt ord till någon. Jag har därför lovat mig själv att minst en gång vid varje tillfälle, självmant räcka upp handen och berätta om någon ide jag har. Igår berättade jag om en ide att skriva om de nya rönen inom sjukdomen MS. Ingen brilliant ide men för mig var det inte iden som räknades, utan snarare att jag sa något. De finns ju de som inte ens tänker innan de säger saker vid sammakomster som dessa och för dem måste mitt mål verka alldeles befängt, men för mig är det inte det.

Nu regnar det, vilken skit. Jag som inte ens har mina superfina gummistövlar med mig.

Idag skulle jag gått och sett terminator filmen. Min enda anledning till att se den är för att Christian Bale är med och han är så otroligt hot. Dock blev det ändrade planer, så ingen film för mig. Däremot såg jag något annat, fast på tv. Det handlade om internet dating i Indien och att det var något otroligt populärt. Jag hörde inte allt vad de sa, eftersom jag höll på att göra mig iordning, men det hela fick mig att börja tänka på en plan jag kom på för några år sedan. Jag satt och pratade med en kinesisk post doc under en lunch. Vi pratade om att det skulle bli ett underskott av kvinnor i Kina om några år, eftersom det fortfarande är så att familjer främst vill ha en son under restriktionerna av att enbart ha ett barn per familj. Samtidigt hade jag precis läst att det var underskott på män i Europa. Jag kom då på den brillianta iden att starta en dating service för Europeiska kvinnor i Kina. Det skulle finnas massa kinesiska män som var singlar och så kunde de få träffa Europeiska kvinnor, som saknade män i hemlandet. Dock skrattade Fang (den kinesiska post docen) och sa:

"Maria, det spelar ingen roll. Om du så skulle få varenda Europeiska kvinna att gå med i den där dating servicen, skulle det ändå inte räcka till alla de kinesiska männen." Fatta, vilken grej. Som ett enda stort smörgåsbord, redo att matchas med kvinnor. Jag ser stooora pengar. Vänta bara, det kommer snart en sådan site.

Jag har gjort något mycket fult, men jag var bara tvungen. Vinter i Sydney betyder lika kallt inomhus som utomhus. Detta gäller såklart även för min lägenhet. Den är svinkall och jag har ännu inte lyckats införskaffa en heater. I förrgår när jag skulle gå och lägga mig och det var så där kallt att man var tvungen att krypa ner under tre täcken och ve och fasa om ens ena tån stack ut under täcket. Jag gillar inte att frysa, så då gick jag iväg och tände en hel drös med värmeljus och placerade runt i lägenheten och så gick jag och la mig och sov igen. O, oj om brandkåren skulle vetat. Det gick såklart bra, men nu är jag på jakt efter en heater. Idag löste jag problemet genom att sätta på alla spisplattorna och ugnen. Satan, vad varmt det blev. Sen gick brandvarnaren igång så inte heller det funkade. För mig är det totalt ofattbart att australiensare inte förstått meningen med att bygga bra hus. Ännu värre är det på Nya Zeeland har jag hört. Där är husen minst lika kalla som här, dock med skillnaden att de aldrig har det varma vädret. Grejen är ju att ett välisolerat hus även skyddar mot värme. Min sammanfattning är att australiensare inte riktigt fattat grejen. Att de även har dålig smak är något jag ska återkomma till i senare bloggar.

Nu ska jag ut på jakt efter heater!

I onsdags kväll var jag och såg Maria Larssons eviga ögonblick på Sydney filmfestival. Jag hade ingen aning om att den skulle visas innan Neil nämnde den för mig och föreslog att vi skulle gå på den. Inte bara för att det var en svensk film, utan även för att den visades på en sån fin teater. Vad rätt han hade. Det var den finaste teater jag varit på. Jag är ju svag för slott och balkänsla och det var det verkligen över denna teater. Jag tror Neil blev alldeles förskräckt över hur jag betedde mig. Jag blev helt mållös när vi kom in i salongen och bara stog och gapade och tittade på alla kristallkronor. Dessutom tvingade jag runt honom för att titta på i mer eller mindre alla vrår för att det var så fint. FIlmen i sig var helt ok, men kanske inte min favorit.

Igår var jag på bokklubb. När jag berättat för Emma på labbet att jag skulle på bokklubb berättade hon att bokklubbarna i England var mer som ett pick up ställe för killar som lekte att de var intelektuella, än ett bokdiskussions möte. Jag kan inte säga detsamma om denna bokklubb. Jag var helt klart yngst. Enbart en man och resterande kvinnor som var minst dubbelt så gamla som mig. Men, oh, vad jag gillade det ändå. Det är så roligt att diskutera böcker och livet med människor man vanligtvis inte skulle umgås med. Personer som har helt andra bakgrunder och kanske värderingar. När de läste boken tänkte de på totalt andra saker än vad jag funderade på. Det är intressant och man ser boken från en helt annan vinkel. Själva bokklubben hölls i ett litet rum på biblioteket som hade en äkta brittiskt bibliotekkänsla över sig. Det serverades vin, kaffe och sandwich. Tyvärr hålls bokklubben enbart en gång i månaden, så nu måste jag vänta hela 30 dagar på att återigen få gå dit.

Idag är det fredag, oh vad skönt!

Hej hej,

idag är det tisdag, men eftersom det var helgdag igår, har labbet alla möten idag. Jag var inne och arbetade igår, helgdagen till trots, och labbade bara för att jag skulle ha något att visa upp för min kära professor. Nu visade det sig att jag gjort ett klantigt fel och jag kunde inte ens förklara varför jag gjort som jag gjort när jag nu satt där i mötet. Mina resultat kasserades och hela gårdagen var bara bortkastad tid, som jag istället kunde tittat på valar och fikat på Bondi. Jag tar det som ett tecken på att jag aldrig mer ska kasta bort värdefull ledighet på att jobba. För övrigt är jag är inte särskillt bra på att ta kritik, eller jo jag tar det bra, men längst inne blir jag jätteldesen och fasligt irriterad på mig själv. Jag gillar nämligen inte att göra klantiga fel, inte alls.

För tillfället är det Sydney filmfestival. Oh, jag gillar verkligen filmfestivaler. De visar en svensk film som inte är min stil och dessutom verkar ruskigt tråkig. Dock kommer jag se den. Grejen är att jag blir så väldigt patriotisk när jag är här. Jag blir alltid lycklig när någon frågar varifrån jag kommer och jag gladeligen får svara Sverige och dessutom tillägga att det är ett suveränt land. På något sätt glömmer jag det gråa novemberrusket och knotten/myggen på sommaren. Jag har nog lite hemlängtan!

Jag har varit i Brisbane i helgen. Oh, vad trevligt jag hade det. Jag var där och hälsade på Laura och hennes man Chris. De bodde i ett så fint hus, med världens finaste utsikt över Brisbane. I Brisbane är det fortfarande sommarväder, men tyvärr är jag numer tillbaka i Sydney och till råga på allt på jobbet. Idag är det drottningens födelsedag. Det är en av de få helgdagar som Australien har. Att jag sitter och jobbar känns därför helt fel. Dessutom måste jag jobba ganska länge. Det är inte så att jag jobbar hela tiden, utan jag gör en sak, därefter måste jag vänta i 45 min, labba i 20 min, måste vänta i 60 min. Ja, ni fattar hur det funkar. Jag tänkte dock att det kanske inte skulle bli så tråkigt utan jag kunde använda mitt telefonkort och ringa till alla de älskade människor jag saknar så sannslöst mycket i Sverige. Väl här märker jag att jag slängt mitt kort (eller det är snarare en lapp med en kod på) vilket jag redan gjort med ett annat kort en gång tidigare. Argh, vad jag blir less på mig själv. Tänk jag hade kunnat sitta här och prata om allt mellan himmel och jord med de jag saknar, men icke. Jag får nöja mig med att blogga. Förutom att varit på labbet har jag även läst ut boken Saturday av ian mcEwan. Den var helt ok, men kanske inte det bästa jag läst. Boken var inte självvald av mig utan det är en bokklubb som anordnas av Sydney State Library. Jag har aldrig deltagit tidigare, men det ska bli jätteintressant. Själva bokklubben är på torsdag och då ska jag vara där redo att diskutera ord för ord, mening för mening.

Nu har jag dock ett lite längre uppehåll och jag funderar om jag ska bege mig iväg för att se om jag kan få i mig ngt kaffe. Tyvärr är Deus stängt, som är mitt absoluta fik här i krokarna. Jag vet, jag går och letar efter ett nytt fik. Oh, vad roligt!