Idag är det fredag. Jag har ätit ett rött jättestort äpple. Jag är lite av en trendsetter eftersom Neil härmar mig och har även han plockat upp ett äpple. Inte lika rött och inte lika stort som mitt, men han försöker iaf.

Det är titta på valsäsong i Sydney-trakten för tillfället. Jag har varit på valsafari en gång i mitt liv. Det hela ägde rum lite utanför Los Angeles. Det var när jag var på en Gordon konferens om oxidativ stress. Det var grått väder och vi satt i en liten båt och stirrade desperat över vattnet för att i förhoppning se något stort djur. Min handledare Horst var även han med. Jag tyckte det hela var rätt långtråkigt, detta trots att vi såg flera valar och tom såg stjärtfenor som ska vara så fint. Men det spelade ingen roll, jag var inte det minsta imponerad. Jag kan bli imponerad av både det ena och det andra, men valar verkar inte höra dit. Nu planerar folk här att åka på små valsafaris. De är så snälla och tycker att jag ska följa med. Jag har ingen som helst lust att följa med, eftersom jag bara tycker det är långtråkigt och sitta och spana över vattnet. Detta är dock helt no no att säga. Man ska inte tycka att dessa gigantiska djur är ointressanta och långtråkiga. Man ska dessutom tycka att det är riktigt rofyllt och en fin naturupplevelse att sitta där i en båt och stirra ut över det stora vattnet. Jag börjar känna press på mig att ljuga. "ledsen ledsen, jag är helt överbokad på söndag och, tyvärrr måndag tisdag med och ja även alla lördagar och söndagar resten av vintern..."

Jag skriver en review om atheroscleros och oxidativ stress. Jag gör det tillsammans med min professor, men hittills har han inte kommenterat mitt alser som nu är 15 sidor långt. Nu har han bett om en uppdaterad version och som en sista koll har jag låtit Neil läsa den för att se att den är ok. Jag sa att han bara kunde skumläsa den, men det verkar inte vara hans stil, så istället sitter han nu bredvid mig och rättar varenda litet grammatiskt fel. I love it. Jag får bjuda honom på en kaffe som tack för hjälpen.
Ikväll är det bio som gäller. Vi ska se filmen om Coco Chanel och vi ska se den på Dendy, min lokala biograf. Jag är alltid sugen på bio, men av någon anledning är jag inte supersugen idag. Konstigt. Men jag har en känsla av att det kommer ändras när jag väl är på bio.
Idag har jag livat upp labb.arbetet med sommarpratare. Jag har ju helt missat att det satt igång. Idag har jag lyssnat på Ingvar Kamrad, Linda Olsson, Hasse Alfredsson och förra årets tillbakablick. Linda Olsson som skrivit till dig vill jag sjunga milda sånger hade något vemodigt sorgligt över sitt program. Jag vet att hon hade ett sommarprogram även förra sommaren och även det var lite vemodigt. I år pratade hon om kärlek. Precis som jag hade hon svårt för att uttala orden: Jag älskar dig. Konstigt att det ska vara så svårt och precis som hon sa i sitt program har jag inte problem att säga det om saker eller platser (jag älskar skor, älskar Sydney, älskar entourage) men, oj vad jag är snål med att uttala de orden till en annan person. Jag kommer ihåg när en gammal pojkvän sa det till mig. Vi hade varit på fest och vi åkte upp i hissen till min lägenhet: “ Maria, jag älskar dig.” sa han. Han var precis som jag återhållsam med de orden och för honom betydde de orden otroligt mycket. Jag gillar när det är så.
Jag själv har någon slags stolthet i att jag är sparsam med uttrycket, som att det betyder mer för att jag säger de så få gånger. Dock tror jag att det är fel. Jag älskar min familj över allt annat på denna jord och jag hoppas även att de vet det. Eller jag antar att de vet det utan att jag säger orden till dem, som om det räcker att ha sagt det en gång och så gäller det för alltid. Det gör det inte därför skriver jag det nu:
Jag älskar dig mamma
Jag älskar dig pappa
Jag älskar dig Anna-Karin
Jag älskar dig Louise
Jag älskar dig Klara
Jag älskar dig Sofia

Jag köper frukost latte och allt som oftast lunch på Deus. Jag gillar det stället. Motorcyklar, söta manliga människor och jättegod mat. Dessutom ligger det vägg i vägg med Medical foundation building där jag jobbar. Idag kom Emma inspringande och berättade att French and Saunders (de som spelar i den brittiska komediserien absolutely fabolusely) skulle äta lunch på Deus. Totalt stjärngalen som jag är blev jag überglad eftersom jag förstod att jag med största sannoikhet skulle vara där samtidigt som Patsy och Edwina. Det var jag också. Men det var ju inte så roligt. Jag försökte att inte synligt titta åt deras håll, vilket gjorde att jag mer eller mindre inte såg dem alls. SÅ var det med den upplevelsen. För övrigt kan jag berätta att de tittade på motorcyklar och beundrade klädlinjen som säljs på Deus. De har urfina t-shirtar. Jag ska köpa en så får ni se!

Idag är det finfint vinterväder och jag har tagit på mig alldeles för mkt kläder. Så jackan måste ner i väskan för att jag inte ska svettas ihjäl.

Igår var jag medbjuden till en modevisning av en tjej på labbet. Det hela var i Oatley, som ligger en bra bit bort från Sydney. Jättefint litet ställe. För en gång skull var jag tidig och gick till Gloria Jeans för en kaffe. Väl där frågade jag efter adressen som jag skulle till. Då hon som jobbade på cafet inte visste var det låg började hon fråga runt. Dock var det ingen som hade någon aning. Inga problem, det löser sig tänkte jag. Visst gjorde det det, för kort därefter kom tjejen från kassan tillbaka och sa att hon skulle lämna en kaffe till en annan tjej i affären bredvid. Denna tjej visste med största sannolikhet var min eftersökta gata låg. Tre sekunder senare komm hon tillbaka med en blond tjej i släptåg. Hon visste precis var gatan låg och hon körde gärna dit mig i sin bil. Oh, vad jag gillar snälla människor. Väl på plats, träffade jag en kvinna, som blev så glad över att jag var Europe och att jag hette Maria, precis som hon. Hon hade färgglada kläder och kom från Holland. Själva modevisningen hölls i en kyrka. När modevisningen var slut ville den hollänska damen gärna köra mig till station. Jag tackade självklart ja, men väl i bilen kom hon på att det kanske skulle vara roligare om hon gjorde en liten sight seeing, så sagt och gjort. Becksvart ute och hon körde runt i sin lilla bil och pekade endera åt det ena hållet endera åt det andra hållet. Allt såg ju mer eller mindre likadant ut eftersom det var becksvart. Det fanns iaf fantastiskt prommenadstråk där, sånt gillar jag. Det slutade med att hon gav mig sitt telefonnummer så att vi kunde ta en kaffe någondag. Det är så roligt att träffa människor man inte träffat förut!

Idag sprang jag över en gräsmatta. Den såg torr och fin ut, men icke. Vad jag trodde skulle bli en liten lätt sprint blev istället ett klaffsande där leran yrde. Mina vita skor blev bruna, eller kanske snarare svarta. Tur att det var mina ful-labbskor. Hade det varit mina nya hade någon fått smaka på Marias vrede. Antagligen mitt master card som skulle fått stå ut att flitigt användas.

Stor del av dagen idag har jag försökt att förstå ett program och det har bara inte funkat. Efter jag vet inte hur många timmars användande hade jag inte kommit längre än när jag började. Ingen bra dag alltså. Tror jag ska överlåta bloggandet till en dag då jag är på lite bättre humör. Det är iaf fredag - jihoooo!

Jag är en stel liten figur. Svårt att tro att jag faktiskt varit riktigt vig för 20 år sedan. Nu är jag som en gammal fotbollsspelare. Jag tror det kommer sig av att jag är lite väl duktig på att hoppa över stretchen efter jag tränat. Ibland tänker jag att jag ska stretcha när jag duschar, liksom två flugor i en smäll- Det funkar inte. Duschar gör jag, men stretchen uteblir. Jag har som mål att gå på yoga minst en gång i veckan. Jag var där i onsdags, då instruktören som är superbra, kommenterade att vi nog borde köra nackstretch nästa vecka pga mig. Det hela kom sig av att vi skulle göra en övning på golvet då vi skulle ligga på underarmarna och skjuta upp bröstet. Jag började frusta som en häst, eftersom jag inte ens kan beskriva ställningen jag hamnade i. Den var varken vacker eller korrekt. Jag tror det hela har lite med att jag är stressad också. Jag kan vakna mitt i natten och känna att jag biter ihop tänderna hårt hårt. Likaså kan jag komma på mig själv att sitta med axlarna uppe vid örona. Inte bra, men jag jobbar på med min yoga och nu ska jag köra extra hårt. Vänta bara, när jag kommer hem till Sverige i sommar kommer jag vara vigare än vigast!

Idag är det klarblå himmel och ganska varmt. Jag var precis nere och köpte en kaffe på Deus eftersom mitt expriment drar ut på tiden. Samtidigt förbereder jag ett föredrag till på måndag, men jag har ingen riktig inspiration och det är mer att jag sitter och printar ut artikel efter artikel, med hopp om att jag ska hinna läsa dem. Vilken träddödare jag är.

Igår fick jag reda på att jag fått ett litet anslag på 60 000, kul. Samtdigt fick jag reda på att nu var det dags att ansöka de prestigefyllda post doc anslagen för University of Sydney. Jag har sagt att jag borde söka, vilket jag borde. Dock är det så att enbart tanken på ansökan får mig att hyperventilera och därefter ge mig huvudvärk. Skulle jag få anslaget betyder det garanterat att jag stannar här i ytterligare några år. Att stanna i Australien är iofs helt ok. Men viktigare är att det även betyder att jag stannar inom den akademiska forskningen ytterligare några år och det är där jag börjar bli fundersam. Som jag skrivit tidigare, forskning är superintressant, men kanske inte mitt kall i livet. Labba gillar jag inte ens. Jag vet att det finns de forskare som äter, sover och fullkomligt lever forskning. Det gör tyvärr inte jag. Mitt huvud är oftast fyllt med nya skor, bra böcker, popstjärnsdrömmar (ja, i vuxen ålder fantiserar jag fortfarande ibland om att bli popstjärna), kvällens planer och nya resemål. Jag ligger helt klart i lä jämfört med de som planerar morgondagens expriment från morgon till kväll. Eftersom jag inte kommer framåt i mina framtidsplaner, gissar jag att jag kommer återkomma till dem i framtida bloggar.

Jag har varit med på förstasidan av mx. Oj, vad jag är stolt!

Jag blir så avundsjuk på alla dessa människor som är supernöjda med sina liv. Som har den perfekt partnern, det mest fantastiskta jobbet och aldrig skulle vilja bo på en annan plats på jorden än just den millimeter de för tillfället befinner sig. Själv sitter jag i Sydney och jag bara älskar detta ställe. Samtidigt har jag ingen aning om vad jag vill. Vill jag stanna här? Vill jag flytta till något annat ställe för att uppleva något nytt? Vill jag tillbaka till Sverige där alla de männsikor jag älskar så mycket befinner sig?

Mitt jobb. Jag forskar inom biokemi. Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång drömt om att bli biokemist. Jag kommer väl ihåg när jag ville bli (i knonologisk ordning) häst, cirkusprinsessa, ryttare, bonde, kosmetolog, dansare. Därefter har rik stått ganska långt upp på listan. Jag kanske får stryka häst, för jag var nog så liten att jag inte riktigt fattade vad jag höll på med, men det är enorm avsaknad av "riktiga" jobb på listan. Dessutom har ingen av dessa yrken något ens i närheten gemensamt med biokemi. Jag gillar biokemi, forskning fascinerar mig, men det känns hela tiden som att jag väntar på att jag ska börja jobba på "riktigt" och att det jag för tillfället gör, bara är ett steg på vägen för att nå ett mål- ett mål som jag inte ens vet vad det är.

När jag jobbade som aerobicinstruktör på Jersey kommer jag ihåg en kväll när jag skuttade runt i lokalen och jag tänkte att jag hade det bästa jobbet i världen och att ingen kunde ha det bättre än jag. Well, jag tröttnade på aerobicsen, så det var kul i några år. Jag har aldrig haft samma tanke när jag pipetterar upp en standardserie i labbet. Inte ens i närheten (kanske för att jag fullkomligt hatar standarder).Men det känns som att man ska ha en liknande tanke någon gång under ens jobb. Jag fatar att jobbet inte kan vara kul HELA tiden, men det ska väl inte bara vara tråkigt heller?

Argh, ingen sa att hela livet skulle handla om svåra val.