De flesta morgnar när jag går till Universitet brukar jag stöta ihop med en gatusopare. Han är ganska lortig och har mer eller mindre inga tänder kvar i munnen. Jag har ingen aning om hur gammal han kan vara, han skulle kunna vara allt från 30-60 år. Han är alltid glad och säger "Good morning Mam, have a wonderful day!" han säger inte detta bara till mig, utan till mer eller mindre alla han stöter på. Idag förekom jag honom och hann säga att han skulle ha en fin dag innan han sa det till mig. Jag har aldrig sett någon le så mycket som han gjorde efter min hälsning. Detta gjorde i sin tur att jag blev ännu gladare och ja, ni fattar grejen.

I helgen var det världens finaste väder och det var vår (dvs lite av svensk vårkänsla) i luften. Det är helt underbart. Jag satt och läste bok på balkongen och trots ett tjockt solskyddslager fick jag lite lite färg på mina annars likbleka ben. Tyvärr är det ju så att personer som vet att man bor i Australien automatiskt tror att man är brunbränd. Med min sverigeresa om två veckor tror jag folk kommer bli riktigt besvikna när mina brunbrända pepparkaksben istället är obakade finskapinnar ben. Inte vacker kan jag tillägga.

Nej nu är det dags att gå och se om UV-ljuset stängst av som det ska uppe i celllabbet!

Efter jag skrev om hur jag trodde alla tjuvar var rävar som liten har jag kommit på andra konstiga ideer som jag hade. Om någon har läst barna Hedenhös, kanske ni kommer ihåg en historia då ett vulkanutbrott skett på en ö (eller om det var land) någonstans på jorden dit familjen Hedenhös hamnat. Invånarna på denna ö satte efter vulkanutbrottet bananskal på fötterna och gled nerför vulkanen på den torkade lavan. När min storasyster började skolan hade hon en tjej från Libanon (Libanan) i hennes klass. Gud, vilken dröm tänkte jag och såg framför mig hur systers klasskompis gled nerför vulkanerna i full fart med bananer på fötterna. 

Jag trodde vidare, vilket kanske flera trodde, att ärr dvs, det som uppstår efter skador på huden, var en radda av röda upphöjda R på rad där såret tidigare varit. Spännande lät det. Inte undra på att jag var intresserad av att få ärr.

Sen så trodde jag naturligtvis även att Skövde var lika med Sverige och så hade jag två låtsaskompisar som hette Rallis och pillis. Pillis var Rallis lillebror. De hade randiga tröjor i rött och blått och det var jätteroliga att vara med.  Jag hade som projekt att gräva mig till Kina från min sandlåda över en sommar och jag trodde att alla människor var lediga på sin födelsedag. Den senare är ju en riktigt bra ide!

Idag ska det hagla i Sydney. Vi väntar oväder. Jag tycker mest att det är spännande, men det verkar jag vara den enda som gör. Haglen ska visst vara stora som Bönor och bakats chokladbollar. Skulle man få en i huvudet kan det gå illa, man kan dö. Jag är ju rädd för ganska mkt, men inte särskillt orolig över att jag skulle få en hagelkula, stor som en tennisboll, i huvudet. Haglet ska åtföljas av åskväder. Där har vi något jag däremot är rädd för. Blixtrar är läskiga och dunder är just dunder. Helt trevlig när man är inne, men ute är det bara ren och skär livsfara.

Imorgon är det 3 veckor till att jag ska åka på semester till sverige. Det är helt galet och jag längtar jättemkt. Jag hoppas på kräftor och sol.
Nu hinner jag inte skriva mer, jag måste handla mat och som sagt vill jag inte hamna i blixtrar och dunder.

Kram kram allihopa!

När jag var liten var jag helt säker på att världen var svart och vit. Jag ska förklara hur. Jag var helt säker på att alla tjuvar var i form av gående rävar. När min pappa berättade för mig att tjuvar var vanliga människor var min nästa invändning att de isåfall måste gå runt i svartochvit randiga kläder och en fotboja med en metallkula fäst vid den. När de inte ens gjorde det, blev jag väldigt förvirrad. Hur skulle man isåfall kunna veta vilka som var tjuvar och vilka som inte var det? Jag var nog djupt inbiten i sagans värld. På något sätt tror jag att jag fortfarande är det. Jag vill så gärna att världen ska vara simpel. Att människor antingen är snälla eller elaka. Inga gråzoner utan antingen eller.

Nu över till något helt annat. Ibland beter jag mig som en total vettvilling. Igår var det sista gången på skrivarkursen och dessutom snorkallt. När kursen var avslutad och jag snabbt gick till tågstationen såg jag två av mina kurskamrater på perrongen. Den ena pratar enbart om hennes pojkvän och hur många kändisar han träffat. Hon har räknat upp dem för mig inte bara en, men två gånger. Dessutom har jag hört henne  berätta det för en annan person. Den andra personen säger bara ideligen att hon är så trött och att allt är så tråkigt. Istället för att som en normal människa ställa mig och prata med dessa två mäniskor börjar jag vandra upp och ner på perrongen. Jag gör det ofta om jag väntar på något. Jag gillar inte att stå still utan jag går hellre. Vanligtvis när jag gör detta har jag inget val, dvs det finns ingen jag känner som jag kan prata med och fördriva tiden med. Nu fanns det ju faktiskt det, men jag hade ingen som helst lust att prata med dessa människor, så jag börjar spatsera. Vanligtvis när jag gör det försöker jag göra det lite sådär hemligt att jag strosar fram och tillbaka över perrongen, långsamt och eftertänksamt. Men inte igår, jag marcherade mer eller mindre, snabbt gick det och med tvära vändningar. Gud, de måste trott jag var helt galen. Grejen är att jag inte bryr mig det minsta, vilket en vanlig människa skulle göra. Varför med vilje bete sig som en tok, bara för att man inte orkar stå still?

Idag har jag gjort roliga saker. Jag har nämligen tittat på Australian fottball. Det är fantastiskt roligt och snabbt går det med. Jag gillar aktiviteter då själva meningen är att man ska titta på män i tighta kläder samtidigt som man dricker öl. Jag var där med Neil och Gus från labbet. Gus hade fixat gratisbiljetter så jag spenderade mina pengar på att köpa souvenirer. Ledsen familjen, det kan hända att en del av era presenter stort visar logan för Sydney Swans. Det är roligt med sporter. Neil, som i vanliga fall är världens snällaste och lite timid. Kan vid en dålig passning vråla ut att något som att de borde choppa av benen. Han var dock inte väsrt. Det var några bakom oss som ideligen skrek glåpord. Jag tyckte det var roligt med kommentaren (som var en av de snällare): Do you think you are playing table tennis?

Dessutom kan jag nu flera av reglerna, vilket underlättade det hela. Var det något jag inte fattade så kunde jag bara vrida huvudet åt höger eller vänster för att fråga antingen Gus eller Neil. Det var ju inte riktigt samma sak när jag och pappa tittade på rugby Union. Jag gillar inte rugby lika mycket. Det går inte lika fort.

Vid halvtid hade det bestämts att jag skulle fotas med maskoten Bernie. Gus tog bilder medan jag gjorde High five och kramade svanen Bernie. Ja det var helt enkelt en jättekul dag!

Det är gråare än gråast i Sydney, som värsta Novembervädret. Regnet slutar alldrig falla från den gråa himmel som är det enda man ser. Tur är att jag har mina fina gummistövlar. Jag vill precis som ett litet barn skutta runt i de största vattenpölarna. Dock anses det inte helt normalt att 33-åringar hoppar hage i vattenpölar under höga utrop. Därför försöker jag göra det diskret. Jag går längst trottoaren och på det mest, vad jag iaf tror, osynliga sätt styr jag fötterna mot de största pölarna, med lite mer energi än jag vanligtvis har i nedsättning av foten låter jag foten möta vattenytan. När hela foten omsluts av vatten och även delar av ankeln ler jag stort - yey vad härligt. Man måste få försöka få lite roligheter av regnet iaf.

Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur jag virrat bort mig och missat min första möjlighet till att träna kroppen genom pole dancing. Nu är jag för trött för att skriva det igen, men kontentan var att jag inte fick svinga mig runt en stång. Jag fick istället betala 30 dollar för att kuta runt ett kvarter i öven en halvtimma. Utan en skymt av Blusch dance school. Ja, ja, så kan det vara ibland.

Nu ska ni iaf få se en bild på mina omtalade stövlar!

Idag fick jag lära mig något nytt. Medical foundation building, där jag jobbar, ligger vägg i vägg med ett high end horhus. På frågan hur mina kollegor kunde veta att det var ett ställe för prostituerade svarar Bernie att man sent på kvällen kan se tjejer/kvinnor komma ut ur byggnaden med solglasögon. Det säger väl allt? Från ingenstans pitchar därefter Bernie iden om att jag borde gå dit och söka jobb. Bara som en kul grej. Främsta orsaken är att han vill ha reda på hur mycket pengar man tjänar. Jag tror att det finns enklare sätt att ta reda på vad en prostituerad tjänar än att jag ska traska över till ett eventuellt näste för prostituerade och be om anställning. Så Bernie får söka andra vägar för att få svar på denna fråga.
Nu ska jag skriva om en negativ grej i Sydney. De har inte fattat det här med att man ibland på kvällen kan vara sugen på en kaffe. När jag skulle till min skrivarkurs igår kväll var jag i riktigt  behov av en latte. Det borde ju inte vara en så svår sak att fixa, men det är det. De flesta cafeer stänger runt 3-4, några ytterst få har öppet längre, men då gäller det att veta var de ligger. Jag har nu lokaliserat ett på Abercombie street nära tågstationen Redfern. Redfern är en av de sämsta delarna av Sydney. Det var den enda stadsdelen som folk bad mig undvika när jag kollade efter lägenhet. Jag tycker inte att det är så farligt, men när man går till stationen på kvällen kryllar det av folk som tigger pengar. De är även ganska aggresiva i sitt tiggeri och släpper inte riktigt förbi en om man inte klart uttrycker att man inte ska ge dem pengar. Jag har svårt för att säga till folk som behöver pengar att jag inte tänker ge dem några av mina. Så mitt sätt att undvika detta är att ta rygg på någon annan, när den väl blir stoppad av tiggaren, smiter jag (vad jag säjlv tror) osynligt förbi. Hittills har det funkat.

Idag verkar allt köra ihop sig på samma gång. De expriment jag vill göra får vänta eftersom apparatur är upptagen. Dock ska jag om några få minuter springa upp och splitta 12 olika cell linjer. Om ni vet något om att splitta celler så förstår ni att det inte är en så rolig uppgift.

I söndags när jag vaknade satt jag på min balkong i solen och läste en bok. När jag tittade ut över sydney kom känslan över mig att jag aldrig ville flytta härifrån - aldrig. Det är snabba kast fram och tillbaka här. Endera dagen har jag bestämt mig för att åka tillbaka till Sverige, eller iaf till ett land inte fullt så långt bort. Nu har ens tanke på avstånd blivit lite rubbat. Nuförtiden kan jag tänka att, ja San Fransisco vore ju bra att bo i, det är ju nära till Sverige. Allt är ju nära till Sverige i jämförelse med Australien. Varför var det tvunget att vara så himla långt bort. Om man tänker på det, borde ju inte avsåndet spela så stor roll, men det gör det. Det kostar både tid och pengar att åka hem och hälsa på. Två saker som man oftast inte har i överflöd. Perfekt vore att ha lite jobb i Sverige blandat med Australien och åka hem till Sverige över sommarmånaderna och stanna i Australien på vintern. Förutom jul då man åker hem för att fira en kall och mörk jul. Drömma kan man ju...