Idag var det seminarie. Det handlade om hypoxi, dvs syrebrist, och hjärtsjukdomar. Jätteintressant, men efter att den tyska damen pratat i 60 minuter började man tappa lite intresse. Efter ytterligare 10 minuter började folk att gå, efter att ännu 10 minuter passerat tänkte jag att jag kommer sitta här hela dagen. Det kommer aldrig ta slut. Dock gjorde det, efter ytterligare några minuter. Jag måste säga att vad hon pratade om var intressant, men jag blir alltid sur på folk som inte håller tiden när de presenterar. Värst är det när det säger, oj oj vad jag har dragit över tiden bara en minut till...och så forstätter de i 15 till. Jag brukar oftast demonstrativt stirra upp i taket, skruva på mig och se allmänt förbannad ut. Men tyvärr är det ju så att de flesta struntar i mitt humör. Ja ja. Två dagar kvar till Sverige. Jihooooo!

Idag är det måndag och det betyder att vi i vanlig ordning har lab.möte Idag tog vår professor upp en ny ide. Han ville väldigt gärna ha en ko, ni vet de där plastkorna som varit utplacerade överallt i världen med olika motiv. Han tyckte vi skulle köpa en och ha i ett liten uterum på labbet. Han ville ha en schweizisk ko. En med bjällra. Jag tycker det var en ypperlig ide, men de är visst riktigt dyra, uppemot 7000 kr. Enligt en kollega kunde vi istället köpa en riktig ko, det skulle bli billigare. Jag skrattade så jag inte visste vad jag skulle göra. Det hela var så roligt absurbt. Därefter hade jag öven 1h personligt möte och nu är klockan 16.06, och jag har inte hunnit att äta lunch än. Jag är lite förvirrad, men gjorde en kopp kaffe för att hinna med någon timma till.

Idag har jag bushwalkat med Neil, på vägen i bilen till nationalparken frågade jag i vanlig ordning hur det stod till med ormtillgången. "Oh, idag är de ute", svarade Neil. Jag trodde naturligtvis att han skämtade, ingen vettig människa kan ju bege sig ut i jympaskor i en skog full med brown och black snakes. Men Neil skämtade inte. Till min förtvivlan är ormarna ute igen eftersom värmen kommit tillbaka. Det är konstigt att vi vi sverige lärt oss sen vi var små att man ska ha gummistövlar i skogen för att inte bli biten av huggormar. I australien tänker de att de inte skulle gå i flip flop i högt gräs. Och här har de giftiga ormar på riktigt. Vi hade iaf världens härligaste dag. Vi picknickade vid Jerusalem bay. När vi kommit hem gick jag ut i en park nära min lägenhet och korrekturläste ett manuskript till en artikel. Oh vad härligt det är med sol. Det kom fram en kille och undrade om jag gjorde en uppsats för skolan. "sort of", svarade jag. Det är ju typ det.

Jag älskade So you think you can dance Australia, kanske för att jag var lite småtänd på Jason Coleman, men jag fick tom möjlighet att se det live en gång. Det var grejer det. Nu är det så att Australiens adrig sinande källa av bra TV-program kommit till ytterligare en höjd (låg)punkt. Dock är det inte i detta fall gjort i Australien, men de har iaf köpt in detta fantastiska program. Dance you ass off. Programmet går ut på att kraftiga personer ska gå ner i vikt genom att dansa. De får poäng för att gå ner så mkt som möjligt, samtidigt som de får poäng för deras dansuppvisningar. Jag tycker det var roligt, för de som dansade såg så lyckliga ut och jag råkar gilla lyckliga människor. Dock gillade inte övriga australien det. Efter första programmet valde de att sluta sända det. Ja ja.

Till något helt annat. Igår när jag gick till jobbet gick jag förbi några droppar blod på marken. Eftersom jag för tillfället är lite inne i en deckarläsarperiod, kände jag att det var bra att jag uppmärksammade dessa fläckar. Om jag senare skulle höra om någons försvinnande skulle jag veta att det var små bloddroppar som gick in mot Billabong gardens. Ett hostel. Dock verkar inget hänt och ingen kan dra nytta av min uppmärksamhet. Så är det ibland.

Idag har jag hatt. Det skulle ju kunna vara riktigt coolt, men sanningen är att jag inte ser riktigt klok ut. Att jag trots detta bär hatt är för att Gus igår tyckte att min röda kappa såg ut som en spionkappa. "Det enda som behövs till är en hatt", sa han. Jag hade ju en hatt hemma som jag blivit förälskad i när jag var ute och strosade på Crown street. Så den fick pryda mitt huvud idag. Well, vad gör man inte för att roa sina kollegor.

Nu är det fredag kväll och jag kan se fram emot helg. Tyvärr blir det endel jobb. En artikel och en ansökan ska in innan jag kan ta semester. Så det blir till att läsa och skriva. Dessutom ska jag och Nei ut och vandra i en national park. Det ska bli jättekul. Vädret ska även det bli jättefint, så jag planerar picknick a'la sol.

Idag har jag huvudvärk. Det är inte alls trevligt. Jag tror det är för jag åt så mycket kött igår. jag gjorde nämligen spagetti och köttfärsås och det var nog första gången jag gjort det i hela mitt liv. Iaf med riktigt kött. Grejen är, det blev supergott. Jag hällde i lite allt möjligt tom vin. Mitt motto var mustigt och det tycker jag att jag lyckades med det. Jag åt massor, så såklart är huvudvärken köttfärsens fel.

Idag har jag skrivit massa mail till min storasyster, vi skriver mail som man chattar. En mening åt gången. Jag tycker det är jätteroligt och blir lite förnärmad när jag måste göra jobb istället. Fast nu får jag göra det hur mkt jag vill, för jag har slutat för dagen och sitter och dricker kaffe. Jag visste inte att man kunde sakna människor så mkt som jag har gjort när jag har varit här i Australien. Det är konstigt för jag har ju bott utomlands förut, men jag tror inte jag saknade lika mycket. Det kanske har att göra med att jag vet att nu är jag långt långt bort.

Idag skulle jag spionera på possums, men eftersom jag hade huvudvärk fick jag skjuta på det. Jag frågade dem på labbet om de inte trodde det var möjligt att jag skulle kunna tämja en possum och ha som husdjur. De bara skrattade och undrade om jag överhuvudtaget hade något intresse av att bevara mina kroppsdelar. ja ja, jag får väl skaffa annat husdjur.

Nu är jag trött. Jag har jobbat som en blå och mitt sista expriment misslyckades och jag är less och ensam kvar på labbet. Vi har en liten lab.ass från Filippinerna här. Jag tror hon är snäll, men det är svårt att säga, för det är väldigt svårt att få henne att prata. Jag har försökt några gånger, men hon verkar definetivt inte uppskatta det och hon pratar så lågt att jag enbart gissar vad hon säger. Hon är så tyst att man inte märker att hon existerar. Hon sitter bredvid mig på kontoret och jag försöker alltid hålla koll på henne runt fyra om jag är på kontoret, för det är tiden som hon brukar gå hem. Detta för att jag gärna vill säga hej då till henne och i min egen lilla värld så tror jag att hon blir glad när någon uppmärksammar henne. Så när jag ser henne resa sig upp säger jag "hej då, ha en trevlig kväll!" Ibland kommer något tyst mumlande tillbaka, men inte alltid. Om jag råkar titta bort en sekund så kan hon ha smygit ut, tystare än en skugga och utan att säga ett ljud. Jag kanske borde strunta i det, hon kanske tycker det är skönt att slippa säga hej då till mig, men det känns så tråkigt. Imorse när Yutang kom, satt enbart jag och den tysta fillipinskan inne på kontoret. "hej Maria" sa yutang. Detta utan att ens notera tjejen bredvid mig. Det verkar som om folk helt slutat att tom försöka prata med henne, som att det inte är till någon nytta. Jag undrar om hon bryr sig, om hon blir ledsen eller om hon bara tycker det är skönt att vara tyst och osynlig. Hon kanske bara vill vara osynlig på labbet och blir en annan människa hemma, vad vet jag.

Idag är det tisdag och jag har blandat buffertar. Det är bland det tråkigaste som finns. Dessutom känns det som om jag andas in kilovis av kemikalier, eftersom vårt kemikalierum är dåligt ventilerat och hur litet som helst.

Jag älskar att gå. På riktigt gör jag det. Jag kom på det i helgen. Det var fint väder, solen sken, himlen blå och för en gång skull så lät det som om fåglarna kvittrade (i vanliga fall bräker de som tusen får och driver en till vansinne). Jag var ute och gick själv i flera timmar. Jag gick längst Crown street, som har jättemånga roliga affärer. Jag blev bland annat förälskad i en svart sammetsfotölj i en liten shop och i en annan hittade jag en hatt jag gillade. Därefter fortsatte jag över Centennial park, som var fullt med folk redo att titta på rugby. Varefter jag försökte mig på en genväg, men istället irrade runt vid Fox studios och inte hittade ut. Jag hamnade till slut vid Bondi. Jag var kanske ute i 3-4 h och jag njöt varje sekund. Jag lyssnade inte på radio eller någt. Ibland känns jag lite knäpp med alla mina gångexkursioner, men jag gör det för jag verkligen tycker det är avslappnande, som andra tycker att yoga är. Jag har ju inte riktigt kommit dit än.