Onsdag och jag har inte så mycket att berätta idag, vilket gör att jag vill berätta om en äldre händelse som skedde precis när jag kommit till Australien. Jag landade i Australien på kvällen den 24 januari och kom till Sydney den 25e. Väl där väntade ett mail i min maillista från min proessor. Jag fick mitt jobb i Sydney via en telefonintervju och jag hade aldrig tidigare träffat eller ens sett min professor. Han hade dock, av en händelse sprungit på min svenska professor under en konferens i Kina bara några dagar efter det att jag sökt det jobb som jag senare fick i Australien. Jag måste säga att jag tror att samtalet under den där konferensen mellan Arne (min svenska professor) och Roland (min australiensiska professor) spelade stor roll för att jag skulle bli erbjuden det jobb som jag numer arbetar med. Nog om det, i mailet stod det att Roland ville bjuda hem mig till sig och sin fru den 26e januari, eftersom detta är Australia day.

Så jet laggad och väldigt trött beger jag mig iväg till Rolands hus. Jag har ännu inte förstått att Australiensiska regn inte är att leka med. Så inte ont anande traskar jag iväg. Det finns ingen tanke på att ta buss eller taxi, eftersom dessa tankar aldrig ens existerar inne i mitt huvud. Det är bara gå som gäller. Halvvägs börjar det regna, två sekunder senare är det som om jag står i en dusch. Eftersom det bara är vatten tänker jag att det nog snart torkar. Det gör det inte, eftersom hällregnet fortsätter och bara blir värre. När min professor öppnar dörren möts han av sin nya anställda svenska post doc, som är totalt jetlaggad och fullständigt plaskvåt  men som ändå ser underligt lycklig ut.

"Oj, du är våt, jag gissar att det regnar" säger han.

"Ja, det är ingen fara, det torkar, det är bara vatten, jag behöver bara inte sätta mig på en stund", är mitt geniala svar. Gud, vad hade jag tänkt mig? Att jag skulle stå blickstilla och bara vänta i någon timme på att jag skulle bli torr. Jag är helt koko ibland. Det hela slutar med jag sitter i deras soffa i badrock och sådana där slipin tofflor som de har på hotell. Det var nog inte så, varken han eller jag, tänkt oss vårt första möte.

Jag skrev ett inlägg i lördags, men då försvann mitt inlägg ut i tomma intet. Det gjorde mig sur, vilket i sin tur ledde till att jag demonstrativt inte orkade skriva om inlägget, trots att det var högst intressant - tro mig.

Mitt inlägg handlade främst om min nya frisyr. Jag klippte mig nämligen i lördags hos min frisör som heter Chloe. Hon är helt fantastiskt bra. Dessutom tror jag att hon nog gillar att klippa mig, främst eftersom jag är så extremt låttövertalad till att inhandla dyra hårprodukter. Bland annat har jag införskaffat en hårtork för 900 kronor, den har en enorm kraft, kan ha den som ett litet element. Iaf, i lördags klippte jag mig igen. Som alltid berättar jag om min önskan att ha ett hårsvall. FÖrutom att Chloe är bra på att klippa frisyrer kommer hon alltid ihåg hur hon tidigare klippt mig och vad vi pratat om(dessutom kommer hon ihåg att jag köpte den dyra hårtorken, så hon pratar även om den). Här måste jag berätta att jag tror att hon skriver ner vad alla kunder pratar om och vad hon klipper för frisyrer. Skitsmart, alla borde göra det. Jag tror detta eftersom jag en gång såg en lapp med bland annat mitt eget namn som hon snabbt la bort när hon såg att jag sneglade på den. Tillbaka till min hårklippning. Jag sa även att om hon hade någon rolig ide så fick hon gärna prova den. När hon klippt till det mesta av håret, blåst till det och som bäst höll på att fixa till min lugg fick hon en ide. Vad sägs om att jag rakar ena sidan för att förlänga linjen av luggen. Självklart blev jag jätteexalterad och mer eller mindre klappade händerna där jag hoppade uppochner i frisörstolen samtidigt som rakapparaten kom fram. Hon rakade av en bit över örat och blåste till det så det såg fantastiskt bra ut. Men säg den lycka som håller i sig. Mitt hår håller sig inte alltid som man vill. Det ser inte lika bra ut när jag är ansvarig för blåsningen av håret. Oberoende av att jag har en väldigt dyr hårfön med tillhörande nyinköpt (dyr) hårborste. jag ser mer lite tokig ut. Det är ju svårt att förklara hur tokig jag ser ut, men med tanke av de reaktioner jag fick från mina lab.kollegor så kan man kanske förstå.

Bernie (läkaren med massa piller):

"Maria, kan du inte gå tillbaka och kräva pengarna tillbaka för klippningen?"

Xia Suo (RA)

"Har du klippt dig själv?"

Katie (Rolands Personal assistent)

"Vad hände?"

Neil (annan post doc)

" Jag såg att du klippt dig, men jag vågade inte säga något..."

Well, som ni förstår så känns det inte som de positiva reaktionerna haglar över mig. Dock är det konstiga att ju mer tiden går, desto mer gillar jag frisyren. Detta trots att jag ser att jag ser jätterolig ut från min högra sida. Jag kommer kanske inte kräva att håret ska rakas även nästa klippning, men det är kul så länge det varar och det är ju bara hår, det växer ut igen.

Igår var det onsdag. Onsdagar betyder Cafe Svensson, där man kan äta köttbullermackor och kanelbullar. Igår var det dessutom lite speciellt eftersom det var volontärerna Frida och Annas sista Cafe Svensson innan de bar av mot Sverige för deras del. Så naturligtvis spatserade jag dit för att äta knäckebröd.

Jag har ju redan beskrivit mitt förhållande till Podcasts, vilket gör det självskrivet att jag under min promenad hade ngt spelandes i öronen. Igår lyssnade jag på försvinnandet av Dagmar Hagelin i militärjuntans Argentina på 70-talet. Dagmar var en 17-årig svenska som spårlöst försvann 1977. En tid när kidnappandet av peroner med politiska tankar som inte helt överrestämde med militärens ideologi var obehagligt vanligt. Nu, 32 år senare, är det fortfarande inte helt klart vad som hände dagmar eller varför. I programmet berättar hennes pappa om kampen för att få klarhet i vad som hänt. Avslutande berättar han att han så gärna bara vill få tillbaka sin dotters kropp så att hon kan få en värdig begravning och så att han kan få en plats dit han kan gå och lägga blommor när han är ledsen. Jag går och lyssnar på detta och tårarna börjar rinna. Jag går in på en liten mörk bakgata och störtgråter. Fy vad hemskt.

Jag gjorde ett projekt på univerisitet i Buenos Aires för några år sedan. Där har de dedikerat en vägg i universitetets lunchrum för de studenter som försvunnit mellan 1976 - 1983. Väggen var enorm och den tedde sig ännu större när fotografierna av de studenter som försvunnit tittade tillbaka på en. Än idag samlas fortfarande varje torsdag mödrar till "försvunna" barn/ungdomar på Plaza de Mayo i Buenos Aires för att påminna omvärlden om de hemska som hänt. De vandrar runt med sjalar där namnen på deras barn är inbroderade. Jag vet inte om dessa minnen från Argentina gjorde att jag tyckte historien om svenska Dagmar ännu hemskare. Fast det spelar ingen roll för hemskt är det och ännu värre är ju att liknande saker händer varje dag på så många platser i världen. Jag får genast en känsla av att jag måste börja jobba för de mänskliga rättigheterna, gå med i amnesty eller bara göra något...tyvärr vet jag ju att jag inte kommer att göra något av detta, utan att det istället faller i glömska och att jag fortsätter beklaga mig över de fruktansvärda illdåd som sker i världen.

Min samvetsgärning idag blir att jag snart ska bege mig till ett fair trade cafe för att dricka kaffe med Ingalill och Torgny. Jag tycker inte riktigt att det räknas som en god handling.

Idag har det varit en fantastiskt vacker vårdag. Färgglada blad, frisk vind och klarblå himmel. Felet är bara att det snart är juni. ALLA vet ju att det är sommar och inte vinter på ingång.

Jag har en tv här i australien, kanske världens minsta tv, men jag gillar den starkt. Igår använde vi den för att titta på texas chainsaw massacre. Oj oj, vad blodet yrde. Det var lite av en speciell dag eftersom dagen till ära hade Anna tagit med sin DVD spelare så att vi just kunde titta på film. Jag har ingen DVD utan nöjer mig i vanliga fall med det australienska grundutbudet av TV-program. Australiensare fullkomligt älskar dramadokumentärer om poliser, säkerhetsvakter, livvakter och gräns kontrollanter. Jag vet inte hur många serier som visas där dessa yrkesgrupper behandlas. Det räcker inte heller med att de visar den australienska versionen, utan lyckan blir fullkomlig när även den amerikanska och nya zeländska versionen kan sändas. Ofta visar sig lagens långa arm på sitt allra bästa humör och är väldigt trevlig och förstående, men inte allt för sällan blir det gap, skrik och vrål. Gap och skrik är nämligen ytterligare något som australiensare gillar. Deras förkärlek till detta kan beskådas i en stor del av deras reklam. Där är det män eller kvinnor, ofta i färgglada kläder som vrålar ut hur billigt och bra en viss vara är. Ofta går personen baklänges och skriker topperbjudanden mot kameran. Kulmen nås när personen i fråga trillar över ett hav av varor. Sen ligger han där i ett kaos och frustar som en häst. Som ni förstår vill man inget hellre än att springa iväg och inhandla det fantastiska kapet som utannonserats.

Jag glömde Bernies tabletter på labbet igår. Tänk vad frisk jag varit om jag bara kommit ihåg att ta ner dem från hyllan och lagt dem i väskan. Tyvärr spelar det ingen roll hur mycket jag önskar att jag kommit ihåg den specifika handlingen, det ändrar inget. Istället har jag legat i min soffa och ömsom läst Mankell ömsom tittat på entourage, season 4.

Fantastisk serie måste jag säga och om man inte sett den ska man försöka göra det. Från att varit en småkriminell nedladdare från piratebay är jag  numer en väldigt laglydig medborgare som införskaffar alla mina tv-serier från Hum records på King Street. Jag går runt i den affären och pillar på alla DVDer. Ibland får jag för mig att jag ska köpa de gamla klassiker som finns och därefter kolla igenom dem, mest för att man SKA ha sett dem. Jag har kommit på att det är en dum ide. Jag har numer så dåligt minne, att jag väldigt snabbt skulle glömma av att jag ens sett filmerna, vilket gör det hela till en urbota korkad ide som bara skulle ta mer av min dyrbara tid ifrån mig. Det finns ju iofs en chans att jag verkligen gillar dessa gamla filmer, men troligen inte. Oftast gillar jag inte gamla grejer, med undantag från kyrkor, kristallkronor och fotöljer (om man får klä om dem i Josef Frank tyg).

Jag har gått och blivit förkyld. Inte lite heller. Näsan rinner som bara den, samtidigt som den är täppt. Jag tycker att det är helt motsägelsefullt och därför inte skulle vara fysiskt möjligt, men uppenbarligen är det det. Dock tror jag att jag snart kommer att må bra super Vi har en läkare i vår grupp. Han är inte bara läkare utan även från Thailand. Detta betyder att han har dundermedicin som hjälper mot allt. När jag satt i min ensamhet och snörvlade som bäst (jag måste klappa mig lite på axeln och berätta att jag av omtanke för mina kollegors hälsa håller mig undan och inte ens åt lunch med dem). I alla fall kommer min kollega fram och frågar om jag inte vill ha halstabletter. Det behöver jag inte för mitt halsont som startade hela förkylningen har försvunnit. Sen föreslår han antibiotika (något som även det rymmer sig på hans hylla) därefter föreslår han ngn annan medicin som visst innehåller ALLT. Antihistaminer, febernedsättande OCH dessutom uppåttjack. Jag sa att jag hade några viktiga försök kvar att göra, varpå han la upp tabletterna på min hylla samtidigt som han sa: "Ja, jag skulle ju inte rekommendera bilkörning i kombination med dessa, men du kan ju ta dem sen." Jag förväntar mig en en höjdarkväll med dessa tabletter. Oh, jag kommer vara überfrisk imorgon!

Jag har gått och blivit fullständigt beroende av PodCasts från Sveriges radio. Favoriter är gamla spanarprogram,  sommarpratare och dokumentärer. Jag är så inne i dessa program att jag numer när mina kollegor vill vara sociala och berätta någon story eller förklara vilka försök de för tillfället gör, bara grymtar besvärat till svars och hoppas att de märker att jag är otroligt busy och inte kan prata. Detta funkar väldigt sällan, utan de fortsätter att prata. Då brukar jag väl synligt, under mödosamma försök, leta efter min iPod och stänga av den med yviga rörelser. Allt för att de ska förstå att de nu minsann stör Maria i ngt mycket viktigt. Inte heller detta är särskillt effektivt, utan de fortsätter ofta att prata och det händer inte sällan att de blir tysta. Jag tror att jag kan återgå till min spännande dokumentär, sätter i hörlurarna i örorna och sätter igång iPoden igen. Då börjar de prata igen och jag missar massa värdefull information från mitt program. Detta gör att jag till slut väldigt demonstrativt stället mig och börjar spola tillbaka min iPod. Till min förfäran har jag märkt att inte en kotte bryr sig om detta högst, vad jag tycker, träffande beteendet, utan enbart återgår till sitt eget arbete. Det är då jag förstår att de absolut inte bryr sig det minsta över att jag blivit PodCastoman...

Idag har jag för övrigt jobbat så hårt att jag inte ens orkar bemöda mig att ta mig till min serietecknarkurs. Ve och fasa...

"Jag vill också börja blogga". Det har jag sagt i över ett år, men nu, nu smäller det på riktigt. Antagligen en smula försent. Om jag vore tidsenlig skulle jag väl antagligen twittra eller något ännu hippare som jag ännu inte ens vet namnet på. Dock är jag varken så hipp eller modern.

Jag är i Sydney, Australien nu. Har bott här i nästan 4 månader. Jag kan inte förstå att tiden går så snabbt. Jag har sagt till folk att tiden går fortare här än i Sverige, men folk bara skakar på huvudet. De förstår inte hur rätt jag har och att de bara inte kommit på denna sanning än.

En sak som jag märkt förstärks här, är min förmåga att dra till mig underliga människor eller hamna i udda människors sällskap. Senast var det under min serietecknarkurs. Andra människor kanske skulle anat att en viss grupp av människor dras till serietecknande, men detta hade jag inte ens ägnat en tanke åt. Kursen hölls på ett cafe som är otroligt trevligt och som bara ligger några meter från min lägenhet. Väl inne ser jag ett helt bord med människor i olika åldrar. Alla var väldigt vänliga och presenterade sig artigt. När jag väl slått mig ner, säger en man i 50årsåldern, lätt överviktig, smutsiga naglar och tungan för det mesta hängande utanför munnen. "Den här köpte jag jättebilligt på konstaffären", samtidigt som han rullar på en lerklump. Jaha, svara jag, är det som ett suddgummi? Ja, säger han, men det är väldigt billigt och det funkar. Så synade han mig noggrant och frågade om jag ville känna på lerklumpen - Jag var inte så sugen.

Därefter började läraren prata och vad han främst fokuserade på var att han hade varit med i tidningen och att han på bilden var väldigt lik Elvis Costello. Han skickar runt tidningen, inte bara ett, utan två varv för att försäkra sig om att ingen missat hans likhet med Elvis. Därefter sätter han på sig en färggrann narrmössa med pinglor. Jag har ännu inte fattat varför han under resterande del av kursen hade denna på sig, men han tyckte väl det passade. Jag lärde mig att rita en mus och det var helt klart värt de 12 dollar jag betalat. Jag kommer gå dit igen, men jag kanske inte kommer, som resterande deltagare, att komma till kursen för den sociala delen...